Han var en hyggligare kollega än alla andra
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-02-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det var under en av de perioder då FN var spännande. Kina skulle väljas in i församlingen, Taiwan kastas ut. Pakistan och Indien var i krig med varandra. FN skulle välja ny generalsekreterare.
Det var hösten 1971. Jag var som reporter ny i FN-skrapan i New York. Men jag kände mig aldrig vilsen. Arne Thorén fanns i FN-huset. Han var ett ledande namn i FN-korrespondenternas förening och han var den bästa, mest hjälpsamma kollega ett blåbär som jag kunde ha.
Han tipsade. Han pekade. Han förde mig till delegaternas lounge där det var möjligt att tala med de stora elefanterna.
Arne var reporter och med ryggmärgen kände han igen stora nyheter och små, och han kunde ana en skandal på tidigt stadium. Kvällen då den österrikiske diplomaten Kurt Waldheim valdes till FN:s nye generalsekreterare och gav sin första presskonferens petade Arne mig i sidan och sa: ”Fråga vad han gjorde under kriget ?”
Jag frågade inte. Jag var för blyg. Om jag gjort det hade kanske skandalen att Waldheim under andra världskriget arbetat med tyska naziförband i Jugoslavien kommit fram redan då. Jag borde ha sagt: ”Fråga själv.”
Som Expressens New York-korrespondent under 50- och 60-talen var Thorén den som gjorde amerikansk rapportering till vardagsmat. Vi var den första generationen läsare som blev förtrogna med amerikanska företeelser och fascinerade av amerikansk politik.
Med sin ettriga kulspruteröst var han parallellt radions – och tidvis tv:s – man i New York och i praktiken radiomediets förste moderne reporter. Magin i hans rapportering fanns i att han lät angelägen, var kortfattad och tack vare ännu haltande kvalitet på telefonlinjerna lät annorlunda än de vanliga dryga gubbarna i Ekot.
När Arne en sommar var i Stockholm och det inträffade en stor händelse i USA blev han ombedd att snabbt göra ett inslag. Han hade läst in det i en studio på Oxenstiernsgatan när teknikern sa:
– Arne, gå ut på stan och läs in det från en telefonautomat så att det riktigt låter som du.
Näst Sven Jerring blev han största legendaren för miljoner radiolyssnare. Han visste det, och därför kunde han sent i livet med viss bitterhet säga: ”Radion tackade inte ens när jag slutade efter 18 år.”
Han fortsatte sin journalistbana med att som chef modernisera Göteborgs-Posten innan han bytte karriär och gick till utrikesdepartementet.
Men även som diplomat var han i grunden mest journalist. Efter att ha varit generalkonsul i Chicago fick han det svåra uppdraget att under 80-talet vara ambassadör i Bagdad. Det var Saddam-tid. Ett blodigt och stundtals gasfyllt krig rasade mellan Irak och Iran.
Jag träffade Arne även där och han var lika hjälpsam som han varit i New York. Han ledde mig rätt i den irakiska politikens labyrinter, varnade mig för avlyssning och tipsade om svenskvinklar på berättelserna som skulle göra min chef på Aftonbladet nöjd.
Men jag noterade att även som diplomat var det journalistiken som fanns i hjärtat. Vi satt vid hans lilla swimmingpool och han pratade hellre om sin gamle redaktionschef Sigge Ågren och sin begåvade men döde journalistbror Ulf än han talade om UD:s politiska avdelning och protokoll. Jag påminde honom om att det var han som lärt mig något av det viktigaste en reporter ska veta: att inte i första hand bita sig fast i konspirationsteorier.
– Ta tag i det uppenbara, sa Arne.
Jag noterade att han hade sitt ambassadörsresidens dekorerat med inramade illgula Expressenlöpsedlar från stora händelser som han täckt, mordet på John F Kennedy och de första rymdfärderna från Cape Canaveral.
Men han kunde också ohymlat medge: ”Visst är jag nöjd med att framgångsrikt ha gjort t v å karriärer?”
Han hade haft den goda smaken att när han gifte sig för sista gången var det med en skånska och pensionerad kom han att bosätta sig vid Ängelholm. Han fortsatte sitt hyperaktiva liv.
Vid en sammankomst i fjol sommar i Ängelholm träffades vi igen. Han var fräsch och elegant klädd. Hans röst var omisskännligt den berömda thorénska och egot var det samma. Han berättade hur han hade alla sina manus från den långa karriären samlade i pärmar och att han varje år höll fler än hundra föredrag.
Någon borde samla ihop de bästa bitarna ur den rapporteringen så nya generationer får möta en reporter som var bättre än de flesta.
Att han var en hyggligare kollega än alla andra får ni ta mitt ord på.