Vi hanterar klimatfrågan som en krisande relation
Det var den 24 mars när jag klev in i den brittiska ambassadens residens i ett område känt som Diplomatstaden känt från Monopol.
Jag hade blivit inbjuden till invigningen av utställningen ClimateXCultureXChange.
Så nu är jag både kultur- och klimat- och ambassadmässig. Vad som än händer i mitt liv från och med nu så har jag alltid varit bjuden till en ambassad.
Jag har inga ambassadkläder, tänkte jag och tog sedan något gammalt eftersom man ska föregå med gott exempel, modeindustrin står för tio procent av jordens utsläpp och så vidare.
I använda kläder och skor utan glans minglade jag mellan höga dörrposter och vidare ut på en fantastisk terrass som vette mot vattnet mellan oss och Djurgården. Djurgårdsbrunnsviken låg stilla med lite is, lite öppet vatten med krusning och ett svidande vitt ljus från det där extrema soldiset vi har haft ett par dagar.
”Den här utsikten tröttnar man säkert på, samma svanar varje dag”, sa jag till en kvinna som var konstnär och målar djur i olja och akryl.
Det känns fortfarande lite nytt att träffa människor, gå på tillställning. Men vad som också känns lite nytt och ovant är att prata om klimatet.
Därför att.
Först brydde sig ingen om klimatfrågan.
Sen kom pandemin.
Jamen nu är ju ändå detta det mest akuta, så typiskt, vi skulle precis ta itu med klimatet, men pandemin går givetvis före. VI får ta klimatet sen.
Så ebbade pandemin ut och klimatet tänkte: Nu är det äntligen jags tur, som mina barn sa när de var små.
Och då kom kriget. Inte hit nödvändigtvis, men det kom ändå så pass mycket krig att klimatfrågan återigen är ur syne.
För det är med klimatfrågan som det är med ett förhållande. När det är kris med något utanför själva kärleken så flyttas fokus från relationen, vi har inte tid med det här nu, vi får ta det sen. Och när krisen är över, när the kids are alright, så är man så glad över lugnet att man bara vill leva lite.
Ni får säga och tycka vad ni vill men det är en perfekt jämförelse.
Det är så lätt att förblindas av allting runt omkring. Relationen har alltid funnits, vi vet var vi har den, det löser sig.
Så ock är det med jorden, den har funnits längre än alla tiders relationer och den kommer fortsätta finnas eftersom vi behöver jorden men jorden behöver inte oss.
Men frågan är hur länge vi kommer klara oss. Frågan är när relationen mellan människor och planeten tar slut.
Jag vill träffa andra människor, sådana som bryr sig, säger kanske jorden.
Det är slut. Människan gråter och försätter sig själv i förhandlarställning.
Säger snälla.
Det är inte du, det är jag, säger jorden då och ljuger för att vara snäll.
Men jorden, jag älskar dig!
Det skulle du tänkt på lite tidigare.