När totempålen var borta – så sa jag ja
Ett samtal.
Några ord från en främling. Några ord som föser iväg dig i en helt annan riktning.
Det hände mig den gången, då jag satt vid samma bord som Annalisa Ericson.
Hon var skådespelerska, revyartist och musikalstjärna. Ett jättenamn på 30-, 40-, 50-, 60- och 70-talen. 2001 tog hon emot Hedersguldbaggen på filmgalan.
Annalisa var gift med Jurgen Schildt, legendarisk filmkritiker på Aftonbladet. Och det var på hans 60-års kalas på van der Nootska Palatset på Söder som vi satt där mitt emot varandra.
Det var bara vi. Alla andra dansade.
Jag minns inte hennes öppningsreplik. Inte exakt. Minns bara att hon kisade mot mig och ställde några frågor om mitt civilstånd. Hur jag levde.
”Jag är ensamstående”, sa jag.
Man uttryckte sig så på 80-talet. Man sa ”ensamstående”. Och det betydde att man stod där ensam. Att man inte hade nån. Att man inte var ihop. Att man stod där själv. Att man stod där rätt upp och ned som en totempåle.
Och att man väntade på att något skulle hända.
”Jaha”, sa Annalisa. ”Och hur länge har du varit ... ensamstående?”
Jag tvekade. Vart var det här samtalet på väg? Varför skulle jag berätta det för henne? Och vad ville hon med alla sina frågor?
Men det var något uppriktigt och oförväget över Annalisa Ericson och jag svarade: ”Sju år.”
”Sju år?” Hon lyfte på ögonbrynen.
”Ja.”
”Varför det?”
Varför det? Vad menade hon? Jag visste ju inte. Jag hade aldrig ställt mig själv den frågan och jag sa:
”Jag vet inte.”
Annalisa satt tyst och det såg ut som om hon tänkte. Till sist sa hon: ”Jag tror att det är för att du inte vill.”
Det var något förlösande med det där ”vill”-ordet. Att de sju åren kanske hade med min vilja att göra.
Jag kände hur totempålen i mitt inre löstes upp och försvann.
Och när kalaset var slut och jag kom ut i snöstormen, så stod en man därute och väntade på mig. Han sa: ”Vill du följa med till Café Opera?”
I vanliga fall hade jag sagt nej.
Nej, nej, nej.
Men nu när totempålen var borta, så sa jag: ”Ja.”
Och sedan gick vi vid varandras sida i 16 år.
Annalisa Ericson har säkert aldrig tänkt på vårt samtal, men jag har ofta tänkt på det.
I förra veckan dog Annalisa.
97 år gammal.