När skitstormen kom stod hon ensam kvar
Det enda som irriterade mig mer än att jag missade en konsert med popgruppen Chvrches i Stockholm i onsdags, var att killarna i bandet visade sig vara töntar.
Chvrches, den charmiga synttrion från Glasgow, har tack vare nätet och bloggar slagit igenom stort med låtar som ”The mother we share”. Trots att musiken främst riktar sig till folk med sotarmössa och exklusiv tygpåse.
Än mer uppmärksamhet fick Chvrches för några veckor sedan. Bandets kvinnliga frontfigur Lauren Mayberry skrev nämligen en artikel i The Guardian om alla sexistiska kommentarer hon får via bandets Facebooksida.
Och där ramlar det in en hel del vidrig smörja. Hot om anala våldtäkter. Okvädesord. Men det är inte Iain, som spelar bas och synt, som kallas slyna. Inte heller den tredje bandmedlemmen, Martin.
Det drabbar bara Lauren. Hon, enda kvinnan och sångare i bandet, får stå ut med: ”Om du beter dig som en hora, så kommer du bli behandlad som en hora”.
Jag blev så upprörd över den där artikeln och ville att Lauren skulle vara med i mitt radioprogram i P3 för att berätta om hatet mot kvinnliga artister.
Svaret från bandets manager var: Tyvärr. Ingen intervju om det där trista ämnet.
”Vi vill inte låta detta överskugga bandets fantastiska musik”, skrev managern i ett mejl, och tillade att vi kunde få en pratstund, men bara om vi pratade om deras nya skiva.
Nåväl.
Till min glädje gjorde Chrvches en intervju i radio ändå, i programmet Musikguiden i onsdags kväll. Och där kom våldtäktshoten mot Lauren upp.
”Alla kvinnor drabbas, men som offentlig är man mer synlig”, sa Lauren.
Hon sa också att det här inte skulle stoppa Chvrches. Och det fina var att hon hela tiden pratade om ”vi”, i plural. ”Vi vill fortsätta ha kontakt med våra fans”. Det där underbara vi:et som jag kan tänka mig att man har i ett band, en speciell samhörighet kring ett riff eller en lysande textrad.
Men det konstiga var att hennes kollegor, Iain och Martin, inte sa ett knyst.
De sa inte att ”vi står enade mot dessa misogyna hatare”. De sa ingenting för att backa upp sin utsatta bandkompis. De skrev inte heller under artikeln, där Lauren vågade berätta om sexismen.
När skitstormen väl kom, så stod hon ensam där. Plötsligt var bandet inte ett band längre, utan en soloakt.