Dina och mina barn är lika bra som Carro
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-08-26
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Som normalsvensk familjefar kunde man ju få ångest för mindre. Medlemmarna i klanen Klüft är ju så strålande friska och blonda och sammansvetsade och harmoniska och vackra och mysiga och duktiga och präktiga och guldglänsande och framgångsrika att hälften kunde räcka.
Cirkus Carro är bland det grymmaste jag upplevt i form av direktsänd idrottsextas. Jag måste gå tillbaka till fotbolls-VM 1994 och Ravellis straffräddningar för att minnas något lika känslostarkt. Precis som resten av befolkningen låg jag i soffan och ömsom skrek, ömsom bankade, ylade och hyperventilerade.
Mest av allt bet jag ihop och pressade tillbaka tårarna som alltid kommer uppvällande i samband med en enastående individuell idrottsprestation. Ni vet, klumpen i halsen, dunket i bröstet. Men när kameran klippte till pappa Johnny sekunden efter det avgörande längdhoppet - då var jag tvungen att springa ut och snyta mig för att få anletsdragen och faderskänslorna under kontroll.
Min identifikation var total. Jag fattar inte att han ens kunde prata. Att han inte bara sprack av stolthet och kärlek. Det hade jag gjort. Poff!, bara.
I de mediala svallvågorna efter bragden kommer förklaringarna och det som i sportjournalistik benämns analysen. Hur kan hon vara så bra? Ett svar tycks vara familjen. "Familjen Klüft är en ovanligt tight kärnfamilj med ett stort gemensamt intresse - idrott", skrev Mats Wennerholm i gårdagens Aftonbladet.
Eftersom min familj är precis lagom tight och med många varierande intressen tar jag inte åt mig, men jag kan föreställa mig att drömfamiljen från Växjö mycket väl kan framstå som ett ideal för många. Oskilda, harmoniska, vältränade, lyckliga och världsbäst. Inte ett moln på himlen.
Jag har ingen anledning att misstänka att Guld-Carro är ett resultat av annat än ren och skär livsglädje och kärlek till den underbara idrotten.
Hennes familj är säkert precis så skön som den porträtteras. Men jag är och förblir rädd för fanatiska idrottsföräldrar, och jag fruktar att det mediala porträttet av framgångsfamiljen Klüft blir en alltför svår målbild för vissa.
Vår äldste son är långtifrån stjärnan i innebandylaget, men han går träget till träningarna och ibland berättar han om lyckade dragningar och ibland om målgivande pass; nästan aldrig om några mål. Hans lillasyster spelar tennis och rider för att det är kul och hästarna är så gulliga. Den minste har en fotbollsdräkt från "chester najted" och springer efter bollen tills han blir distraherad av något roligare. Ingen av dem kommer att ta guld i friidrotts-VM, men ofta är jag lika stolt som Johnny Klüft för deras liv och dagar är fulla av prestationer och bragder och de är alla lika bra som Carro.
Det är säkert dina ungar också. Coacha dem lagom, ge dem lång löplina och duscha dem med kärlek. Låt dem göra det de gillar, hindra dem inte från annat än rena dumheter. Och minns att det finns inget facit för hur en familj måste vara.