Jag saknar det banala, så jag skriver om det

”Är det här ännu en sån där text om hur svårt det är att förhålla sig till sitt trygga liv när andra lever i misär, hot, våld, utsatthet, skräck?”

Pojkarna springer runt i kalsonger. Det är något av det gulligaste jag vet. Småpojkar i kalsonger, rufsiga frisyrer, samma kalsonger?
Byt kalsonger.
Byt kalsonger.

Ingenstans i världen har det någonsin räckt med att säga det en gång.
Är det lättare att uppfostra pojkar eller är jag för gammal och trött nu, orkar inte röras upp. Jag tänker att de är lugna, men det kanske bara är jag. Som är lugn.

Klockan sex klev jag upp för att skjutsa tjejerna till Stockholmsbussen, den där billiga som inte stannar för någon.

Jag tycker att det är illa nog när en av döttrarna är borta, och nu är båda iväg. De fyller tjugo och arton, jag behöver hjälp. Med att komma över dem.

Mrs Bennett i Stolthet och fördom tar sig för bröstet och flämtar med ytlig och bottenlös ångest One seems so forlorn without them!
De kommer hem på söndag, idiot. Ja, men ändå.

 

Det blev krig den morgonen.

Medan mina två unga vuxna satt på en buss mot Stockholm och mina tre lite mindre sprang runt och eventuellt bytte kalsonger, varför ser alla likadana ut och dofttestet gör man bara en gång, så pågick invasionen.

Kvinnan på radio berättade att hennes mamma aldrig kom iväg med flyget. Nu skulle dottern istället ta sig till Ukraina. Åka mot strömmen. Har strömmen börjat?

Tänk att vi redan innan det här hände pratade om flyktingar. Att denna gången NÄHÄ så får faktiskt andra ta sitt ansvar. Det kan inte bara vara vi, det kan inte bara vara lilla Sverige, som ska svälja ukrainare. Jag tror att det säger något om mänskligheten men vågar inte riktigt tänka på vad.

Är det här ännu en sån där text om hur svårt det är att förhålla sig till sitt trygga liv när andra lever i misär, hot, våld, utsatthet, skräck?

Kanske det. Men vad skulle ni skriva om en sån här dag?

 

Jag hade redan skrivit en oerhört banal text om ytliga saker. Men det banala slutar vara banalt i samma stund som man saknar det banala.
Jag saknar det banala, så jag ska fortsätta skriva om det banala.

”Denna sida mot fienden” hade en kille från ungdomsåren tatuerat över hela bröstet. Varför kom jag på det nu? Det är ganska banalt.
Jag skulle tatuera in ”Varsågod, ta mitt land” på ryggen och springa mitt fortaste.

För jag är inte bara banal, jag är feg också.
Det banala i det oerhörda.
Det banala under invasionen.
Det banala trots krig.
Efter krig kommer banalt.
Efter krig kommer fred.

 

Och hela tiden, vad som än händer, springer småpojkar runt med sitt rufs och vi springer efter dem med rena kalsonger.
Det banala.
Det älskade.

Följ ämnen i artikeln