Jag skippade alla råd om stavgång och började springa igen
Plötsligt bara hände det.
Jag började springa - igen.
Skippade alla råd om stavgång och raska promenader och snörde på mig löparskorna.
Det som behövdes för att komma dithän var att lura både kroppen och hjärnan. Huvudet var fullt av råd till 60-plussare om att ”välja skonsam konditionsträning”, det vill säga simning eller promenader.
Kroppen oroade sig för ett knä, och för att någon långvarig, handikappande skada skulle kunna uppstå. Vid min ålder bör man väl vara nöjd bara med att kunna gå?
Men en lördag i augusti slogs allt ut av en enda, allomfattande tanke: det är så roligt att springa! Det var en varm kväll med fullmåne, och mina döttrar sprang Midnattsloppet genom våra hemkvarter på Södermalm i Stockholm.
Det såg så otroligt kul ut. Plötsligt mindes jag alla lopp som jag sprang i Göteborg, New York, på Österlen och hemma i Stockholm i slutet av 90-talet och början av 2000-talet. De var många, men aldrig just Midnattsloppet.
Jag bara bestämde mig för att jag ska springa det nästa år. Om det går. Jag slutade googla vad en 67-åring skulle kunna råka ut för om den började löpträna. I stället gav jag mig ut i spåret.
I en minut.
En månad senare var jag uppe i fem minuter.
Jag hittade gamla löparkläder längst in i garderoben. Efter två månader sprang jag 30 minuter kontinuerligt, och hade börjat, steg för mödosamt steg, ge mig på backen upp till Sofia kyrka, monsterbacken som ingår i Midnattsloppet.
Jag tänkte att jag ska komma uppför hela den i augusti 2023.
En läsare, 64 år, skriver till mig att hon funderar på om hon är för gammal för att börja springa.
Mitt svar, efter fyra månader tillbaka i spåren, är: testa!
Ju äldre vi blir, desto mer olika är våra förutsättningar. Men det kan vara så, som i mitt fall, att man underskattar sin förmåga.
Jag har två superlöpare bland mina Facebook-vänner. Imponerad följer jag Peter, 65, som springer ett tiotal maratonlopp om året. Han sprang sitt bästa lopp, tidsmässigt, för tolv år sen.
”Det är inte tiden som är det viktigaste nu, utan att njuta av löpningen”, säger han.
Håkan, 63, sprang sin åttonde mara i Dublin för en månad sen, ”och njöt faktiskt hela tiden”. Långt från personbästa, ”men vad spelar det för roll”.
De lär mig något viktigt.
Tiden är oväsentlig. Det gör inget om jag kommer sist.
”Grejen när man blir äldre är att fullfölja, strunta i klockan, och se till att man mår bra efteråt”, säger Håkan.
Peter säger att 60+ måste värma upp lite mer, och lägga mer tid på återhämtning. Det kan vara bra att träna rörlighet och styrka på gym.
Framtiden för en 60+-löpare är förstås osäker. Man kan halka på en isfläck i morgon och så är det slut.
Men, som Peter säger: ”Stillasittande är ett större problem än att folk springer för mycket”.
Nyckeln är att inte jämföra sig med någon annan. Jag springer, du kanske älskar stavgången, eller simningen.
Själv tänker jag på löpningen som en hemlig lycka jag har, en skatt inom mig som bara jag vet värdet av.
- Tantparkour uppfanns av Maria Ringsén i Borås, en aktivitet då man tar sig över eller under olika hinder i omgivningen. Den tränar balans och styrka med mottot: gå aldrig förbi en stenmur, gå på den!
- Gåfotboll, en sport där äldre sparkar boll, sprider sig som en löpeld. Färre i laget, förenklade regler (ingen offside) och förbud att springa lockar folk till nära 100 klubbar från Smygehuk till Piteå.
- Städning i form av intensiva ryck kan förlänga livet, enligt forskare. Några korta minuters pulshöjning tre-fyra gånger om dagen räcker, som dammsugning, språngmarsch till bussen eller tafatt med barnbarnen.