Nu har 60-talet mest blivit brunt
1968.
Det är 40 år sedan.
Och nu är 60-talet retro.
Men jag minns inte att det var ... så brunt.
Det finns många sorts födslar. Då man som ett nyfött barn stiger in i en ny värld. En ny obegriplig värld, där man försöker tolka vad som händer.
Vad som är på gång.
60-talet var mitt nya universum, som jag måste lära mig att förstå. Som smulade sönder allt jag trodde var sant.
Och som jag inte trodde gick att rubba på.
Men 60-talet vände upp och ner på allt. Politik. Sexualitet. Musik. Livsstil. Mode.
Det var revolution.
Så bort med dubbelmoral och mammas vita dukar.
Bort med hyckleri och familjeflickor.
Bort med auktoritet och maten tysta mun.
Inte för att jag deltog.
Inte för att jag kastade gatstenar i Paris eller demonstrerade mot kriget i Vietnam. Eller ens kunde stava till ordet stormöte.
Jag var ändå med. Allting rullade ju förbi i teven.
Kårhusockupationen med alla snygga killar som skrek i megafon. Studentrevolten i Paris. Och tjeckerna som rusade ut och ställde sig i vägen för de ryska tanksen.
För att inte tala om den ”sexuella revolutionen”. Debatterna där det ett, tu talades om rätten till sin kropp. Rätten att välja.
Att våga välja själv.
Och modet. De blanka magasinen, där man kunde sitta och kolla på modeskaparen Mary Quant och hennes pillerburkar, sotade rådjursögon och pojkaktiga siluett. Vita lackstövlar, korta kjolar och rosamålade mun.
Och musiken. Herregud, Beatles, Janis Joplin och Blood, Sweat and Tears.
Och James Bond.
Allt det här gick ju inte att motstå. Det var ju bara att kravla sig ur soffan och gå.
Gå ut och roffa åt sig.
Och nu är det alltså retro.
Och jag står i den äldste sonens kök, det som snart ska bli ett kök. Det är totalrenovering och sonen visar runt bland målarburkar och elsladdar.
”Det ska bli 60-tal”, förklarar han. ”Det ska bli vitt med bruna detaljer.”
Jaha.
”Vi ska ha bruna teak-luckor i köket och ett brunt ekgolv.”
Jaha.
”Så ska vi ha en brun heltäckningsmatta och brunt runt fönstren.”
Nu blev det för mycket brunt och jag säger: ”Jag visste inte att det var så mycket brunt på 60-talet.”
Han ser på mig.
Han ser på mig med ett visst överseende. ”Mamma”, säger han. ”Det här är 60-tal. Och 60-talet var brunt.”