294 år senare kommer nya mordteorier

Herman Lindqvist

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-11-24

Den 24 november år 1718 var Sverige en militär stormakt på randen till katastrof.

Den 36-årige kungen, Karl XII ledde sina trupper i den sista striden, försöket att erövra Fredrikstens fästning i Norge. Svenska armén hade då redan ryckt in i Norge från Trondheim i norr till Fredrikstad i söder.

Norge var en dansk provins. Genom att erövra Norge skulle Danmark tvingas till fred med Sverige, en avslutning på det krig som då pågått i aderton år. Karl XII kom med tungt belägringsartilleri och dåtida modernaste teknik, allt som behövdes för att knäcka denna Norges starkaste fästning.

Natten till denna dag öppnades den första löpgraven. Några hundra man i varje grävarlag turades om att under fientlig beskjutning gräva sig fram mot fästningen. Det var ett farligt arbete för fientlig eld kom inte bara från fästningen utan även från norska positioner till höger och vänster om de framryckande karolinerna.

Norrmännen satte upp brinnande beckkransar på nätterna för att lysa upp dem som grävde. Varje natt stupade mellan 30 och 50 karoliner. Kungen var hela tiden nära för att övervaka arbetet.

Efter middagen och kvällsgudstjänsten söndagen den 30 november, återvände Karl XII till löpgravarna för att se hur långt grävarna hade kommit.

För att se bättre klättrade han upp mot bröstvärnet i den främsta linjen. Han stack upp huvudet ovanför krönets rand. Novembermörkret lystes upp av de brinnande beckkransarna och av ljusbomber som norrmännen då och då sände upp.

Skottlossning pågick hela kvällen. Druvhagel, kartesch och muskötkulor ven över de svenska löpgravarna och slog in i skans­korgarna som byggts upp som skydd för grävarna.

Plötsligt sjönk Karl XII:s huvud ner, hans fötter gled ut ur fotstöden. Han var träffad av en kula som gått in genom den ena och ut genom den andra tinningen. Kungens närmaste män dolde den liv­lösa kroppen med en kappa, hans ansikte täcktes med en hatt. Diskret bars han bort.

Under timmarna som följde utbröt febril aktivitet i det svenska högkvarteret. Kungens svåger, Fredrik av Hessen, som var högste befälhavare på platsen, tog initiativet.

Han sände en kurir med dödsbudet till Stockholm.

Han sammankallade de högsta officerarna, delade upp krigskassan mellan dem samt beslöt att avbryta belägringen.

Kuriren, som nådde Stockholm fem dagar senare, hade kungens genomskjutna blodiga hatt med sig. Karl XII:s syster, Ulrika Eleonora den yngre, chockades av nyheten, men fann sig snabbt och vidtog en serie åtgärder som visade att Fredrik och Ulrika Eleonora hade en färdiggjord plan för om det värsta skulle hända.

Under kuppartade former fick hon riksråden (regeringen) att ­erkänna henne som ny regent och den 7 december kungjordes i Stockholms kyrkor och sedan ut över hela landet att Karl XII hade stupat och att landet nu regerades av Ulrika Eleonora.

Redan ett år senare hade hennes man tagit över kronan, men han blev kung utan makt. Det kungliga enväldet avskaffades, all makt låg hos riksdagens fyra ständer, i synnerhet hos adeln ledd av Arvid von Horn. Den så kallade frihetstiden inleddes i vår historia.

Redan någon dag efter Karl XII:s död kom de första ryktena och konspirationsteorierna om att kungen hade blivit mördad.

Krigströttheten var total, missnöjet utbrett i landet. Få kunde tro att kungen dödats av ett slumpskott. Nya konspirationer avslöjas och mordteorier publiceras fortfarande nästan varje år.

Oftast utpekas Fredrik av Hessen som den skyldige, han drog den största nyttan av kungens plötsliga död – men sanningen är att ingen författare lyckats bevisa någonting.

Dagens kommendant på Fredrikstens fästning, överste Dag Strømsaether, har gjort egna noggranna undersökningar. Han vidhåller den förklaring som de flesta yrkesmilitärer har: Karl XII befann sig i stridens hetta där kulorna ven som tätast i hela 18 år utan att få någon allvarlig skada. Men så den 30 november 1718 vid Fredrikstens fästning i Norge stack han upp huvudet för sista gången. Hans ” Soldatenglück” var slut. Så enkelt var det.

Novembermörkret lystes upp av de brinnande beckkransarna och av ljusbomber som norrmännen då och då sände upp.

VISSTE DU ATT …

Rätta kalibern

… kulknappen, som finns på Varbergs museum och som påstås ha varit kulan som dödade Karl XII, har den rätta kalibern, men sannolikheten för att det är den dödande kulan, är liten. Men möjligheten finns. Den påträffades 1924 i ett grustag nära Varberg. I 200 år hade då myten om knappen cirkulerat i trakten där en hemvändande soldat från kriget bodde.

Kyparna kånkar kungen

… ”Karl XII:s likfärd”, Gustaf Cederströms berömda tavla, målades i Paris 1884, mycket långt från snö och karoliner.­ Modellerna var franska kypare och gäster från ett kafé nära Cederströms bostad. ”Snön” var högar av salt. Tavlan prisbe­lönades i Paris. Originalet finns på Nationalmuseum i Stockholm.

Undvek alla torra möten

… Fredrik I, som fick vara kung i 31 år behövde inte vara med på regeringsmötena. Ministrarna använde hans namnstämpel. Han var bara intresserad av två saker: jakt och kvinnor. Han var en skicklig skytt och nedlade personligen cirka 200 björnar. Hur många damer han gav sig på är oklart men ända upp i 70-årsåldern beställde han in prostituerade från Gamla stan. Han lärde sig aldrig svenska.