Flumskolan - Björklunds självuppfyllande profetia

Jan Björklund.

Jan Björklund hade en dröm. Den var visserligen ärvd, men det var i alla fall en dröm. ”Sossarnas flumskola” skulle ­störtas!

Går man till arkiven visar det sig att Björklund använde ­ordet ”flumskola” för första gången under våren 1998.

Folkpartiet skulle återgå till klassisk liberal mark: utbildnings­frågor. Björklund beskrev ”en skola i djup kris”.

Han var då 36 år gammal, en pigg major med glugg mellan ­framtänderna och karriären för sig.

Begreppet ”flumskola” var också ärvt.

Mot slutet av sjuttiotalet hade ordet börjat lånas in från den ­tidstypiska narkotikadebatten.

I arkiven kan man läsa hur ­Björklunds föregångare Leijonborg ­sedan tinade upp ordet 1989 i en riksdagsdebatt. Några år senare var det moderaten Beatrice Asks tur.

Men ordet fick aldrig riktigt fäste.

Kanske för att de läroplaner som kritiserades i själva verket ­sjösatts av borgerliga regeringar.

Kanske för att svenska skolresultat vid tiden var i världsklass.

Sedan kom Jan Björklund in på scenen.

Under de kommande sjutton åren skulle han trumma in ordet ­”flumskola” tills det blev hans.

Åtta av de åren var han ansvarig minister. Vad han gjorde?

Ett nytt betygssystem, längre ned i åldrarna – i strid mot all ­tillgänglig forskning. En rad kontroller och nationella prov som fått lärarkåren att drunkna i pappersarbete. Införde flumbegreppet ”entreprenöriellt lärande” – trots larmrapporter om att eget arbete bara gynnar vissa elever.

Internationella undersökningar visar att den svenska skolan under Björkklunds åtta år vid makten hann bli världsledande på blott ett område: elevers sena ­ankomst.

Han lämnade en ruin efter sig.

Eller om man så vill: en flumskola.

Ett färskt vittnesmål kom i helgen. Nyheten om att en lärare vid namn Fredrik Andersson hade fått nog. I en hyllad Facebooktext skrev han att det hädanefter ska gälla nya ­regler i hans klass: ­eleverna ska komma i tid, lämna in sina uppgifter på ­utsatt dag och ingen ska slippa ­undan med ­argument som ”jag ­orkar inte”. Vem ­hade kunnat tro att de reglerna inte redan existerade?

Medan politikerna, från vänster till höger, varit upptagna med betygs­system och pajkastning har en normförskjutning skett.

Att kräva att eleverna kommer i tid har blivit en radikal åtgärd. Det var det inte för femton år sedan. Det var norm.

Björklund kan förstås inte ensam lastas för de sjunkande resultaten. ­Inte heller för att det hösten 2012 ­antogs 123 personer på lärarutbildningen med 0,1 i betyg på högskoleprovet, ett resultat jämförbart med en apas.

Men faktum kvarstår. Sedan ­Björklund vann sitt första val på att tala om en flumskola har hans ­skräckbild blivit en självupp­fyllande profetia. Den svenska skolan är nu kravlös och byråkratisk, ­ineffektiv och låg­presterande.

Flumskolan fanns inte när Jan Björklund steg in på den politiska scenen, men den finns nu.

Det var inte hans dröm, men det blev hans öde.

Vänstern då?

Jodå, Socialdemokraterna har en hel del av skolans ­problem på sitt samvete - ­inte minst genom kommunaliseringen av skolan. Nu ­väntar vi mest av allt på att Gustav Fridolins löften om en bättre skola ska infrias. De utlovade 100 dagarna har gått. Hur länge ska vi vänta?