I lilla Åmål finns vidare sinnen än i en amerikansk håla
VALLETTA, Malta. I lördags var det 105 år sedan första världskriget slutade. Jag stod på Barrakkaträdgårdens terrass i Valletta och såg minnesstunden över krigets döda: två tysta minuter, dignitärer la ner kransar, soldater i uniformer som tagna från gamla svartvita foton stod i givakt.
De saluterande kanonernas dån var ekon från ett imperium som för alltid är borta. Den sista brittiska basen på Malta stängdes 1979.
För många år sedan bodde Pia och jag i Berlin. Ett par engelska vänner hälsade på. De var överklass, frun i alla fall, hennes pappa levde på räntor och fördrev tiden med att spela på hästar; även han var ett eko av imperiet.
I Berlin föredrog vår väninna att sitta hemma hos oss och bläddra i tidskrifter.
– Ian är så lustig. Han är intresserad av främmande platser, sa hon om sin man som ville gå ut på stan.
De kom från ett land som några decennier tidigare hade behärskat stora delar jordklotet.
Nyligen läste jag en intervju med Jann Wenner, grundare av den kaliforniska tidskriften Rolling Stone på 1960-talet. Den var globalt stilbildande med sin djärva och roliga politiska journalistik och sina intervjuer med de största rockstjärnorna.
Jann Wenner blev en i gänget.
Nu är han en gammal man, har sålt Rolling Stone och publicerar en intervjubok med vänner som Bob Dylan, Mick Jagger och Bruce Springsteen. Boken består av samtal med sju vita manliga rockstjärnor.
Wenner fick en fråga om det i New York Times. Han svarade att han inte kommer på några kvinnor eller svarta artister med samma intellektuella djup som de sju vita männen i boken.
Man kan tycka vad man vill om det omdömet. USA är ett fritt land och Jann Wenner intervjuar vem han vill.
Eller gör han det?
En dag dröjde det, sedan slängdes han ut ur styrelsen för Rock & Roll Hall of Fame som han själv varit med och grundat. Styrelsen sa inte att det berodde på intervjun. Det behövdes inte.
Och Wenner, han krälar i stoftet och ber om ursäkt av hela sitt hjärta för sina ”illa valda ord”. Han ”accepterar konsekvenserna” – det vill säga hånet, fördömanden, indignationen och uteslutningen från den institution vars andlige fader han var.
Han böjer sitt huvud inför folkdomstolen.
Jann Wenner straffas av något slags vänster.
Amerikansk höger i sin tur är upptagen med att rensa biblioteken på farliga böcker. Över hela den väldiga nationen pågår jakt på litteratur som är för frispråkig, för opatriotisk, för ... konstig ... för den bigotta och hatiska högern. Ingen går säker, inte Nobelpristagare som Toni Morrison och John Steinbeck, inte en komiker som Mark Twain – ingen.
Att stormakter som Ryssland och Kina hatar fria ord och fruktar fria människor vet vi.
Demokratiska stormakter å andra sidan blir inskränkta.
Stormaktens väldighet gör den självbespeglande och narcissistisk. Den är sig själv nog. Världen cirklar kring USA, nyss cirklade den kring Storbritannien. Det perversa och mordiska Ryssland vill tvinga världen att cirkla kring Moskva.
Your remote little country, ert avlägsna lilla land, sa en åldrig vän till Margret Thatcher när jag presenterade mig som kommande från Sverige.
Var finner man människor på landsbygden som kan en hel del om läget i omvärlden och som är genuint nyfikna på det nya, främmande? Chansen är större att du möter dem i Åmål än motsvarande håla i USA.
Den stora världen träder fram i de granna soldaterna och deras storartade ceremonier – fanor, saluter och stöveltrampets precision. Och ändå är den så provinsiell och självbespeglande under prålet.
Den amerikanska narcissismen har övergått i ett förfall där jakt på oliktänkande präglar två sidor som står mot varandra. Och vi följer efter med den svagares dåliga självförtroende och benägenhet att härma.
Och sedan bränner vi häxor på bål medan de sorgsna trumpeternas tapto klingar ut över Vallettas hamn.
