Då började klockan att gå som... tåget
I natt ställdes klockorna i Sveriges land, vintertid är här. Numera går omställningen ganska smidigt. Annat var det den 1 januari 1879. Den dagen fick alla svenska orter samma tid – svensk normaltid.
Fram till dess visade klockorna i Stockholm och Göteborg, i Haparanda och Visby olika tid – lokaltid. Lokaltiden bestämdes efter det ögonblick då solen stod som högst ovanför just den orten. Därför var det tjugofyra minuters skillnad mellan Göteborgs- och Stockholmstid, hela fyrtiofem minuter mellan Strömstad och Haparanda.
Detta hade fungerat utmärkt i hundratals år, det som tvingade fram en ändring var järnvägen. Från år 1862 kunde man åka tåg hela vägen från Stockholm till Göteborg. Alla förstod att det var svårt att skriva ut begripliga tidtabeller för ett tåg som passerar orter med olika lokaltid. Däremot var det mycket svårt att komma överens om vems lokaltid som skulle gälla för hela landet.
En intensiv debatt utbröt i landet. Västra stambanans folk i Göteborg hävdade med kraft att den självklara normaltiden för hela Sverige var klockorna i Göteborg eftersom Sverige och Norge då skulle få samma tid och då skulle även Danmark lätt kunna anpassa sig till den tiden. För övrigt bodde majoriteten av Sveriges befolkning väster om Stockholm, påpekade göteborgarna.
Stockholmarna gapskrattade åt detta. Kungen, regeringen, riksdagen och alla som överhuvudtaget betydde något i Sveriges land, fanns i Stockholm. Självklart skulle resten av landet följa klockan i den kungliga huvudstaden!
Debatten blev seg och på svenskt sätt ytterst lång. Den pågick mellan lärda män och politiker i femton år, innan riksdagen kunde komma överens om en kompromiss. Svensk normaltid skulle följa meridianen ungefär emellan Stockholm och Göteborg. Den går cirka två mil väster om Östersund, passerar Leksand, Motala, Eksjö och lämnar Sverige en mil öster om Karlshamn. Folket i alla dessa orter behövde inte ändra sina klockor – de blev riks-likare för Sveriges klockor. Den 1 januari 1897 fick alla andra ställa om sina klockor i landet. Varje ort fick veta hur många minuter framåt eller bakåt visarna skulle ställas.
Sverige var det första landet i världen som lät införa standardtid för hela landet. Det var en stor händelse. Tidningarna skrev om folk som stod i kö utanför urmakarna för att få
sina klockor rätt ställda.
Det internationella järnvägsnätet byggdes snabbt ut varför behovet ökades för en världsklocka för hela jorden. Denna världsklocka krävde ett stort antal internationella konferenser innan den slutligen existerade år 1913.
Det var fransmännen som stretade emot, främst därför att engelsmännen hade lagt beslag på nollmeridanen och lagt den genom Greenwich.
Alla världens kartor och alla tidszoner har denna engelska ort som utgångspunkt. Fransmännen lyckades få världens regeringar att gå med på att världens klockor ska ställas efter den signal som från och med klockan tio på morgonen den 12 juli 1913 hördes från Eiffeltornet i Paris.
Då kunde engelsmännen behålla sin museala vitmålade linje i golvet – det var Paris som blev världens elektroniska mittpunkt, som ställde klockorna på exakt rätt tid.