Vardagslycka – en ny bubblare på innelistan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En hatblogg är stängd.

Och stjärnbloggaren Alex Schulman gör avbön, en sorts offentlig offerrit, där han tar avstånd från den hungriga mobben där ute, monstret som hela tiden krävde mer och mer av människors olika kroppsdelar, typ fula näsor och förkrympta hjärnor.

Och som den arme Alex kände sig manad att skära loss och leverera, tills han nästan spydde på sig själv.

Jag vet inte varför Schulman plötsligt drog proppen ur Sveriges mest lästa blogg. Kanske fick han nog. Kanske nådde han det stopp som han så hett påstod att han längtade efter.

Kanske hade han börjat fundera över vad en annan människa kunde vara värd, om han eller hon hade ett värde i nivå med hans.

Eller kanske ville han bara vara med, få vara med och leka i solen – en stund till.

Hursomhelst, så har Schulmans – och Aftonbladets – blogg visat att förakt och överlägsenhet är finfina kryddor i det populistiska bakverket, speciellt om sarkasmerna förkläs i kvicka och skarpsinniga formuleringar.

Då är det lätt att skratta på andras bekostnad.

Det är ju kul.

Men låt oss nu lämna blogghatet bakom oss och i stället tala om ”lyckan”, om den lilla obetydliga ”lyckan”. Inte för att jag vet så mycket om den, knappast något alls, men min mamma påstod att hon visste. Och hon sa: ”När jag är död, så vill jag att du ska veta att jag har varit lycklig, att jag har varit lycklig i hela mitt liv.”

Hur tolkar man sånt? Minns att jag stod där surt avvaktande och sa ingenting.

Fattade ingenting.

Hon sa också: ”De flesta människor vet inte vad lycka är. De tror att det är något himlastormande, men lyckan är så tråååkig. Långtråkig.”

Och jag vet inte hur många gånger jag såg henne lägga ifrån sig en bok med orden: ”Ingen kan berätta om lyckan. Den går inte att beskriva.”

Så vad vill jag då säga med denna mix av blogg-Schulman, lycka och mamma?

Jo, att hjärtlösheten aldrig behöver någon draghjälp, den klarar sig fint ändå.

Men att den ointressanta ”vardagslyckan” säkert skulle må bra av ett handtag. Av att backas upp av de starka, obevekliga och orädda rösterna.

Typ Schulmans.

Fast här talar vi ju inte om pay back i form av kredd och klibbig uppmärksamhet.

Det här handlar ju bara om mod, om osjälviskt mod.

Att stå upp för sånt som betyder något.