Det är skönt att ramadan är över

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I går var sista dagen av ramadan. Som övertygad hedning, men bosatt i ett muslimskt land, säger jag: Skönt att den är över!

En pelare i profeten Muhammeds budskap är att under ramadans 28 dagar må den troende muslimen mellan solens uppgång och dess nedgång ingenting äta. Han får inte dricka ett glas vatten, inte röka en cigarrett.

Hungern gör honom trött, lynnig och till en fuskare.

Fuskare!? Jag hade noterat, att trafiken på min stillsamma gata i Islamabad hade ändrats.

- Varför, Hamid, frågade jag min hyresvärd, kör här plötsligt så många bilar?

- Ramadan, svarade Hamid.

- Vad har trafiken med ramadan att göra?

- Där nere runt hörnet ligger ett pensionat.

- ???

- När hungern blir outhärdlig kör människor till pensionatet. Profeten har ju sagt att undantag från fastans regler kan göras för resande. Det är ett kryphål. Människor kör till pensionatet och säger: "Jag är resande - var snäll och servera mig en tallrik mulligatawny-soppa." Andra köper en fem-rupees tågbiljett och åker tjugo minuter till Rawalpindi och äter på järnvägsrestaurangen.

Ramadan är en rening för själen. Men den gör inte alla till goda människor. Mumtaz, som på vår gata klipper gräsmattor, hade köpt nya skor. I förra veckan var han ledsen. Vid fredagsbönen hade Mumtaz på den gode muslimens vis tagit av sig skorna utanför moskén. När han kom tillbaka var de försvunna.

Stöld!

- Naturligtvis, förklarade den allvetande Hamid. Det står ju tusentals skor och sandaler utanför moskéerna.

Ligor opererar. Det knycker de finaste skorna. Du hittar dem sedan på basaren i Rawalpindi.

- Och där slår polisen till?

- Polisen! Poliserna har inte tid med sånt. De är upptagna med att få ihop pengar till sina Eid-festligheter. All mat som ska köpas. Alla presenter. Resorna hem till släkten. Det kostar. Det har du väl råkat ut för - att polisen vinkar in dig, hittar på en förseelse och tvingar av dig pengar. Det är dyrare nu under ramadan.

Som om utpressning, stöld och bedrägeri inte räckte, fick jag i torsdags skäl att förknippa ramadan även med livsfara. Jag var på reportage inne i Afghanistan och hade tagit mig ner från Tora Bora, krigets berg, Usama bin Ladins förmodade hemvist. Jag passerade gränsen till Pakistan just som de sista solstrålarna försvann bakom bergstopparna.

I Torqham, gränsstaden, var stämningen elektrifierad. I samma ögonblick solen gick ner var det dags för iftar, ögonblicket då fastan bryts för det efterlängtade och välbehövliga kvällsmålet.

- Jag vill inte ha med dig att göra, snäste passgubben. Kom igen om en timme.

- Jag har bråttom, vädjade jag.

- Ditt visum är ogiltigt. Tillbaka till Afghanistan! sa han och satte kurs mot ett iftar-stånd med shish kebab.

Han lät sig bevekas. Jag fick min inresestämpel. Nu skulle jag ha tag i transport.

- Jag kör gärna. Men senare, sa en taxichaufför och klappade sig på magen.

Jag måste också enligt reglerna ordna eskort, en soldat ur regementet Khyber Rifles som beväpnad ska finnas i varje fordon som kör genom Khyberpassets vilda stamområden.

- Inte nu, sa soldaten och klappade sig också på magen.

Jag besegrade oviljan genom att vifta med en sedel. Det hade blivit nattsvart, när vi kom ut på passets vindlande vägar. Det gick alldeles för fort.

Det var då jag gjorde några anatomiska upptäckter. Chauffören hade bara ett öga. Är det bra, frågade jag mig, i mörker på serpentinväg?

Mera märkligt var att han hade fyra händer. Med två händer grep han ivrigt och oavbrutet efter de friterade kycklingvingar som fanns i en påse mellan honom och soldaten. Med sin tredje hand tände han en cigarett och den fjärde handen använde han för att finna kassetten med den mest eggande qawwalimusiken.

Nu var det iftar och tjo vad det var livat. Själv kände jag mig som en krake och önskade att den enögde chauffören också hade haft en femte hand att placera på ratten.

Staffan Heimerson