De slogs för att de själva ville bestämma när de skulle dö

Marek Edelman.

Den framstående polske hjärtläkaren Marek Edelman dog nyligen, 90 år gammal.

Han var troligen den siste överlevaren från upproret i Warszawas judiska ghetto våren 1943.

Över 300?000 judar hade skickats med godståg från det trånga och vidriga ghettot till de olika dödslägren.

När upproret bröt ut fanns bara cirka 60?000 människor kvar.

Det var ungdomar som äntligen tagit initiativet, ett par hundra pojkar och några flickor, de flesta i 20-årsåldern. De hade tagit stora risker när de smugglat in en del enkla handeldvapen och lite sprängämnen. Marek Edelman var biträdande chef, under Mordechai Anielewicz.

Det första bakhållet mot tyska trupper arrangerades den 19 april och blev mycket lyckat.

Tyskarna, som hade både stridsvagnar och pansrade bilar, flydde i panik från det torg där de angripits.

Upproret pågick i tre veckor. Striderna var hårda, motståndsgrupperna dåligt utrustade. Tyskarna använde tunga vapen, sprängämnen och eldkastare och raserade nästan varenda byggnad i hela ghettot. Ungdomarna gjorde allt de kunde, men de ringades in vartefter och dödades eller tog livet av sig. Den 10 maj lyckades Edelman och några andra mirakulöst ta sig ut ur ghettot via kloaksystemet. Där fick de hjälp av den polska motståndsrörelsen. Edelman deltog 16 månader senare i det stora Warszawa-upproret.

Han var jude, men inte sionist. Han tog avstånd från självmordsbombare, men stödde palestinierna mot den israeliska ockupationen. Han vägrade fly Polen under de anti-semitiska kampanjerna på 60-talet, och han satt i fängelse en tid för sitt engagemang i Solidaritet.

Jag träffade Edelman för många år sedan i Warszawa. Då var han inte samma kamplystna person som han var i den bok han skrev om upproret, alldeles efter kriget. Han var snarare tystlåten. Lite vrång. På gränsen till cynisk. En hjälte som inte gillade hjältar. En man att beundra.

Om dem som organiserade upproret har han sagt:

”Vi visste mycket väl att vi inte hade en chans att vinna. Vi slogs helt enkelt för att ­tyskarna inte skulle få bestämma tid och plats för vår död. Vi visste att vi skulle dö. Precis som alla de andra som sändes till Treblinka … deras död var mer hjälte­modig. Vi visste inte när vi skulle få en ­kula i oss. De stod inför en säker död, nakna i en gaskammare eller stående vid kanten av en massgrav i väntan på en kula i nacken … det var enklare att dö i strid än i en gaskammare.”

Följ ämnen i artikeln