Vår dramatiska historia kan motivera nya generationer
I vår tid råder en stark beröringsskräck vid Sveriges historia, i synnerhet vid den äldre, krigsmullrande historien.
Nästa lördag är det exakt 295 år sedan Karl XII stupade vid Fredrikshald i Norge.
Ett jubileum som förmodligen passerar utan större uppmärksamhet annat än från någon högerextremistisk sekt och de bildade äldre akademiska herrarna i Karolinska förbundet.
Resten av befolkningen verkar vrida sig av obehag då krigarkungens namn nämns. Det är fullständigt onödiga obehag, oftast framkallade av total okunnighet om vår historia. Karl XII hade givetvis sina fel och brister, men han var onekligen en av våra mest intressanta historiska gestalter vars gärningar, på gott och ont, fick enorma konsekvenser för vårt land och därför värd att studeras lite extra.
Det finns en utbredd uppfattning hos många skribenter och debattörer att våra skolbarn, i synnerhet de med utländsk bakgrund, ska skonas från den krigiska historien, i synnerhet från allt som nuddar vid krigarkungar. Enligt läroplanen bör man numera inte ens nämna ordet stormaktstiden. Det ska heta Östersjöriket. Det kanske låter fredligare och som om Sverige samarbetade i all vänskap med staterna kring Östersjön, ungefär som i EU.
Signalerna som i åratal sänts från myndigheter och opinionsbildare är att vi ska skämmas för vad som hände under de kanonmullrande seklerna, framför allt ska vi skona barnen med utländsk bakgrund från dessa blodiga minnen.
De kan ta illa upp, känna sig exkluderade. Sverige är ju numera ett modernt, demokratiskt land och borde presenteras rentvättat från krigarkungar och hjältemyter.
Jag kan av egen erfarenhet berätta att det kan vara precis tvärtom.
Det finns barn som själva, eller vars föräldrar, kommer från länder där de på blodigt allvar tvingats kämpa för sin frihet. Där ord som fosterland och patriotism är positivt laddade, därför att de enade nationen mot yttre fiender. Då dessa barn finner att även vårt fredliga land har en lång och bitvis ärorik historia blir de ännu mer intresserade av Sverige, vill veta mer, tränger in i historien med liv och lust.
Jag vet en kommunal skola i en av våra norra förorter där majoriteten av eleverna i klass 4 har utländsk bakgrund, men där historieintresset är brinnande.
De åt bakelser på Gustav II Adolf-dagen den 6 november, då en pojke med kurdisk bakgrund förklarade att han ville bli kallad Lejonet från Norden eftersom han hade Gustav II Adolf som hjälte.
Klassen uppför historiska skådespel om Stockholms blodbad och mordet på Gustav III och då eleverna var på kungliga slottet slog de andra besökare med häpnad genom att spontant kunna identifiera en rad av porträtten på slottets väggar.
Klassen kan deklamera Esaias Tegnérs dikt ”Kung Karl den unge hjälte” och Israel Holmströms dikt om krigarkungens hund Pompe och hans sorgliga slut.
De har även med stolthet reciterat Runebergs ”Vårt land, vårt land” för resten av skolan.
Vårt dramatiska förflutna blir på så vis öppnaren till Sverige, vår historia och vårt språk. Genom historien lotsas eleverna in i svensk skrivning, geografi, matematik, bild, musik och alla andra ämnen eleverna har enligt läroplanen.
Sist jag hälsade på i skolan sjöng barnen med rötter i alla kontinenter och med ett tiotal olika hemspråk Dan Anderssons dikt ”Jag väntar vid min mila”. De sjöng med stark känsla och stor entusiasm under tiden som svartvita bilder från kolmilor och annat i Finnskogarna visades på bildskärmen. Dikten ingick i projektet Den svenska skogen.
Eleverna hade gjort utfärder till skogen, samlat svamp och växter och lärt sig om det som växer och lever där.
Med allt detta vill jag bara ha sagt att den kärnsvenska historien och diktningen ingalunda behöver skrämma bort och avskärma, utan kan tvärtom fungera som inkluderande patriotism.
Historien kan vara det som öppnar och välkomnar de nyanlända till Sverige. På det sättet kan dessa barn känna sig som framtidens valloner