Englas mamma nekas att träffa sin dotters mördare
År efter år har Carina Höglund begärt att få träffa mannen som mördade dottern Engla.
I går fick hon veta att han har lämnat två besked. Det ena är att han säger nej. Det andra är att hans nej får framföras.
Hon får veta i ett möte med kriminalvården, drar lite efter andan.
Då så. Då kan hon lägga åtminstone det åt sidan för en tid.
Solen steker in i mötesrummet vid Fridhemsplan i Stockholm, tre sympatiska tjänstemän har vikt en tisdagseftermiddag, åkt från Norrtälje där livstidsdömda Anders Eklund sitter på avdelningen för sexualbrottslingar: Torbjörn Nyberg, Tony Carlsson och Åsa Kaijser.
Carina Höglund har åkt tåg från Dalarna, hunnit äta en vegetarisk burgare och på väg till mötet återigen dryftat med mig, varför ett möte, kunde de inte lika gärna haspla ur sig på telefon hur det blir?
En gång fick hon rådet att skriva till Anders Eklund. Det vill hon inte. Han ska inte se hennes handstil, hålla i pappret hon skrivit på.
Hon behöver de små bitar av information han inte släppt från sig, pusslet går inte ihop. Var finns Englas mobiltelefon? Glasögonen? Varför låg smycket avslitet fem-sex meter från brottsplatsen?
Försoning är inte vad hon önskar sig. Men kunskap. Kanske lite frid. Och en önskan att störa hans sinnesfrid, den han eventuellt har.
Det är förstås en hämnd, ”en viss ondska”, säger hon på sitt drastiska sätt. Säkert tycker många att det börjar bli dags att släppa, helst förlåta. Hon trodde själv det skulle vara så, tidens läkning, hon skulle börja må bättre. Så enkelt är det inte. Det som fungerar är att då och då tillåta sig känna det hon känner, och däremellan förtränga den kroniska smärtan så gott det går.
Till de tre kriminalvårdarna säger hon inte allt detta. Hon säger dock; Jag kommer inte lämna er i fred! Jag vet att jag är jobbig!
Hon tillägger:
– Det är även ett sätt att vara mamma åt mitt barn som mördats.
Ingen säger mot. De nickar. De vet bristerna, de träffar justitieministrar, påpekar att anhöriga borde kontaktas, få kunskap, inte behöva klara allt på egen hand.
De har bara detta; ett nej från Anders Eklund. Deras enda uppgift är att påverka och förvara honom.
Carina Höglund kan efteråt rapportera det på Facebook, de som följer henne, andra mammor med mördade barn, andra plågade, obetydliga. De orkar inte bråka mer.