Stenåldersregler styr polisens rätt att skjuta
Poliser har inte har rätt att skjuta då en misstänkt terrorist ska gripas.
Däremot går det bra att avlossa vapnet för att stoppa någon som är i färd med att göra sig skyldig till krigsanstiftan.
Visst, det är god idé att försöka hindra folk som försöker piska upp ett militärt angrepp mot Sverige, endast en och annan gammal hippie skulle sannolikt anmäla avvikande uppfattning i den frågan.
Men utan att ha tittat efter i Brå:s statistikdatabas vågar jag påstå att sådana situationer är så pass sällsynta att det inte nödvändigtvis måste ingå i uppräkningen över tillfällen då poliser får bruka vapen.
Om detta och annat går att läsa i en kungörelse från Justitiedepartementet som jag inte hade ägnat en tanke innan mina ögon för några dagar sedan fastnade för en tidningsartikel med den olycksbådande rubriken ”Uråldriga regler styr polisers rätt att skjuta”.
Det handlar om Skjutkungörelsen, en hopplöst diffus samling regler som utfärdades då Tage Erlander ännu var statsminister och Sverige just hade infört högertrafik.
Den innehåller elva paragrafer som stipulerar under vilka omständigheter en polis får avlossa sitt vapen.
Paragraf 1 rör nödvärn och är inte mycket att orda om. Poliser måste givetvis ha samma lagliga stöd som alla andra att försvara sig mot angrepp och får använda skjutvapen för att få stopp på ”svårare våld” mot dem själva eller annan person.
I nästa paragraf blir det märkligare. Ett 20-tal brott räknas upp. Om en person som är misstänkt för något av dessa brott ska gripas får polisen skjuta.
Utan att för ett ögonblick vilja förringa allvaret i kriminalitet som högförräderi eller kapning av fartyg, för att nämna två av brotten som nämns i förordningen, låter inte heller det som elände som en svensk polis kommer i kontakt med i större utsträckning.
De brott som blev aktuella under påskhelgens kravaller, våldsamt upplopp och blåljussabotage, finns dock inte med i uppräkningen.
Inte heller terrorbrott.
Ett annat problem med nuvarande ordning är att det över huvud taget finns en uppräkning av brott.
Gripandet av en misstänkt mördare behöver inte nödvändigtvis vara en farlig situation. Omhändertagande av en snattare kan utveckla sig till någonting livsfarligt.
Nuvarande regler utgår inte från hur farlig en person kan vara, utan på allvaret i brottsmisstanken. Ni hör själva hur fyrkantigt det är.
Mindre lyckat är även det faktum att den enskilde polisen även har bestämmelser i polislagen om när våld får användas att förhålla sig till.
Att i en hotfull situation fatta sekundsnabba beslut som kan röra liv och död är en nog så komplex uppgift.
Att dessutom behöva förhålla sig till regler och paragrafer som återfinns än här, än där, gör sannolikt inte situationen enklare.
Det är för övrigt egendomligt att reglerna om skjutvapen återfinns i en förordning, som befinner sig på en lägre plats i den juridiska hierarkin än en lag.
Bestämmelserna för när handfängsel får användas, däremot, är reglerat i paragrafer. Bra tänkt, lagstiftare.
Nuvarande regler är svåröverskådliga, omoderna och skapar problem och osäkerhet för de poliser som ska tillämpa dem. De behöver moderniseras.
Bestämmelserna borde för övrigt skrivas in i polislagen och därmed få ökad tyngd.
Den goda nyheten är att Justitiedepartementet arbetar med frågan.
Den mindre goda är att Polismyndigheten redan år 2017 bad regeringen se över bestämmelserna.
Hur lång tid ska det behöva ta?