Jävlas inte med Touren då åker giljotinen fram
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-07-26
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det var i Alperna som en fundering dök upp. Jag hade picknickat i skuggan av en ek, sett nöjda kossor idissla på en Sound-of-music-äng, tagit ett dopp i en glaciärsjö och slutligen i en lång utförslöpa vid Savine de Lac sett tätklungan om åtta cyklister med Lance Armstrong i gul ledartröja - med hjul och pedaler nästan ihakade i varandra - svischa förbi i 110 knyck.
Tour de France. Jordklotets mest magiska idrottstävling. 198 cyklister startade för tre veckor sedan och drygt hundra av dem går i morgon i mål i Paris. Legender och bragder, olyckor, dopning och taktiska rävspel, kalenderbiteri, ritual, supporterenfald, jippo och folkfest.
Tävlingen är ett drama av koncentration, så nationellt samlande - den är som Vasaloppet 22 dagar i rad - att den står oantastad av verkningarna av Frankrikes andra nationalsport.
Frankrikes andra nationalsport är strejker. Strejk i Frankrike är inte något så enkelt som att lägga ner jobbet för att nu-jävlar-är-jag-förbannad. Strejk i Frankrike är fiiiiinare än så. En engagerad pratklass lanserar konflikter i svindlande motiveringar om ett proletariat som inte längre finns.
Fransk stats-tv låter ingen röd sidenbanderoll lämnas ofotograferad. Lärare och flygledare, renhållningsarbetare och lokförare strejkar. Air France flyger bara sällan. Snabbtågen står stilla, när man behöver åka med dem. I sommar har strejker lamslagit Frankrikes stolthet, dess subventionerade kulturliv. Teaterfestivaler har tvingats avlysas, operaföreställningar ställas in, clowner ta av sig lösnäsan och publiken snuvas.
Men Tour de France berörs inte. Skulle någon jävlas med Touren skulle en fransk allmänhet släpa fram giljotinen.
Timmen före tätklungans ankomst rullade ett högljutt kommersiellt karnevalståg förbi. En bank manade till köp av obligationer. Rikspolisstyrelsen gjorde en rullande värvningskampanj. Bystiga bruttor kastade sega råttor till folksamlingen i byn. De följdes av reklam för "Terminator 3". En provins i syd lockade industrier. Halvklädda tjejer slängde basebollmössor för publiken att slåss om. Ett politiskt parti gasade förbi med sin sloganklädda kampanjbuss.
Det var i denna orgie i varumärken och budskap, sponsorships, loggor och slogans som jag kom att tänka på Stålfarfar.
Stålfarfar var en baddare på cykel. Han hette Gustaf Håkansson och var ett åldrigt original, en trädgårdsmästare från Gantofta i Skåne. Han bar basker och ett långt, stripigt grånat Usama bin Ladin-skägg.
Det var sommaren 1951. Med följebilar, pressuppbåd och vätskekontroller startade den svenska cykeleliten i Haparanda och skulle på sju åtta dagar nå Ystad.
Redan första dagen flyttades fokus från idrottsmännen till den 66-årige skäggige särlingen. Obemärkt hade denne cyklat upp genom landet och nu - utan att ha anmält sig till tävlingen, utan att vara inbjuden - kastat sig in i loppet. Han trampade en gammal hoj av märket Kärnan utan växlar. På pakethållaren hade han en smörgås i tidningspapper som matsäck. Han startade tidigare om morgonen. Han låg i några timmar längre på kvällen. Han sökte sig till polisstationen och sov några timmar om fyllecellen råkade vara ledig.
På så vis nådde Stålfarfar mål ett halvt dygn före eliten. Han knyckte hela jippot. Arrangören rasade, folket älskade honom.
Och - det var detta som slog mig medan Tour de France-karnevalen rullade förbi mina ögon - han gjorde sin bragd utan en sponsor i ryggen, på sin egen gamla Kärnan och utan logga på vare sig basker eller bringa.
Jisses vad gubbfan hade kunnat göra business av sin bragd om han levt i dag.
Stålfarfar fortsatte att cykla ända tills han 102 år gammal avled 1987. Jag hade då och då kontakt med honom. Han var uppe i åttioårsåldern, när jag bilat till Gantofta för att övertala honom att någon månad senare vara med i ett tv-program.
- Då farfar, sa jag, är vi överens om den femtonde oktober?
- Oktober?, svarade Stålfarfar. Det går inte. Då cyklar jag till Jerusalem.
Han gjorde det. Tur och retur. Det var krig i området. Och ingen hade ännu kommit på idén att tejpa en logga i hans långa skägg.