Kvinnors rätt kommer inte i ett smyckesetui
Kvinnofrågan är stendöd. Jag tar tillbaka det där: den är så gott som död.
I förrgår firades den internationella kvinnodagen och i stort sett så var det väl bara några kvinnliga journalister som brann för frågan.
I en Sifoundersökning som Aftonbladet/Kvinna beställde i mitten av 1990–talet visade det sig att 75 procent av svenskarna inte visste varför man firade den 8 mars.
Den internationella kvinnodagen – varför det?
Det här var för 15–16 år sedan och frågan har väl knappast blivit hetare sen dess.
Förra veckan åt jag middag med sex välutbildade och kompetenta kvinnor. Vi diskuterade Wikileaks grundare Julian Assange, misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande och som i sinom tid väntas dyka upp i en rättegång i Sverige.
Vår frågeställning var: tänk om det ändå var något fel på den svenska lagstiftningen?
Men när det sedan kom till frågan att själv bli våldtagen – ja, då blev det tyst. Ingen hade en aning. Ingen kände till exempel till att man inte ska duscha eller kasta sina kläder efter en våldtäkt.
Att man måste i väg till en våldtäktsklinik.
Att man ska polisanmäla.
Att man inte ska gå till polisen ensam. Att man måste ta med sig en vän, två eller tre. Att man måste förbereda sig och gå igenom alla fakta. Att man måste vara beredd att driva utredningen själv.
Att man måste kriga, kriga, kriga.
Och att man måste vara beredd att förlora.
Risken att utredningen läggs ner är stor.
I februari gjorde Dagens Nyheter en granskning av hur stor del av anmälningarna om sexbrott som hade lett till ett åtal.
I Nyköping hade 57 procent av fallen gått till åtal. I Karlskrona var det bara 22 procent. Om du är en kvinna – är det rättssäkert?
Och här talar vi ändå om en organisation som är genomkorsad av nationella riktlinjer, utbildningar, värdegrunder, forskning, fler poliser, mer pengar och ännu fler tidsbegränsade projekt.
I Nordafrika och Mellanöstern försvinner diktatorerna i väg som smutsiga trasdockor. Isen av patriarkalt förtryck smälter bort.
Kvinnor anar en ny tid.
Vad händer sen?
Ett är säkert: kvinnors rättigheter kommer aldrig som en framsträckt gåva i ett smyckesetui.
Det är något som man måste kämpa sig till.
Och försvara.