Tänk om grannen har en porrfest?
Förr brukade jag ibland fantisera om den tid som skulle dröja mellan att jag dog och att någon hittade mig.
Dagar? Månader? Det var en tanke som emellanåt tycktes tröstande, liksom alla morbida tankar, när man satt ensam och tonårig i en trång och dyr andrahandsetta i förorten och undrade varför allt kändes som det kändes. För mig som kom från småstaden var det både en frigörelse och ett försvinnande att drunkna i mängden av ansikten. Ingen visste mitt namn.
Och därmed som upplagt för att man skulle ramla i duschen, slå i huvudet i badkarskanten och därefter bli liggande tills maskarna gjort sitt.
För att inte tala om hur ofta jag funderade över om huruvida grannarna låg döda i sina badkar eller ej.
Några år senare hyrde jag ut min första egna lägenhet på Lundagatan till en ung småbarnsmamma som visade sig vara amfetaminist på heltid: inom loppet av en månad blev min enrummare hela södra Stockholms knarkcentral med både tillverkning, försäljning och prostitution på menyn. Polisen spanade på lägenheten dygnet runt.
Inte en enda granne märkte något.
Men det där avståndet mellan oss svenskar skapar också en enastående möjlighet till att världen med jämna mellanrum ska skälva till en smula.
Under helgen kunde vi exempelvis läsa om hur några pilska samhällsmedborgare hade samlats på ett kryssningsfartyg under det diskreta eventnamnet ”En jävligt porrig kryssning 2.0”. Helt vanliga båt- resenärer hamnade plötsligt i ett eldorado av läderpiskor och playboykläder. Och så sent som för en vecka sedan skrevs det i tidningen om ett badhus med simskola på dagarna och swingersklubb på nätterna.
Kittlingen i detta. Precis som med den potentiellt döde grannen i badkaret: vad som helst kan pågå på andra sidan lägenhetsväggen.
Idén om en parallellvärld, ett Narnia, ett Hogwarts. En orgie som diskret inleds vid kryssningsbuffén, en tjackkokande småbarnsmamma, en tystlåten svetsare som också är nybliven svensk mästare i head- banging.
Bara fantasin sätter gränserna.
Det som brukar beskrivas som så typiskt självmordssvenskt, tigandet, avståndet, kylan, tristessen, är ju faktiskt också en grogrund för fantasin. Eskapismen måste alltid fungera som en motståndskraft.
Under tråkiga tisdagar i februari, säg en bussresa genom staden, när alla snorhostar och glor ned i sina smarta telefoner, är det rentav en av livets mustigaste kryddor. Att välja en främmande människa och sedan fantisera fritt. Vad jobbar hon med? Vem lever hon med? Spelar hon något instrument? Vad är hennes livs största sorg?
Och för den som behöver än skarpare verktyg i kampen mot tristessen finns ju alltid kryssningsfartyg.
För övrigt
…anser jag att alla som låtsas vara experter på amerikansk fotboll – bara för att de såg Super Bowl natten till i går – borde skämmas lite.
För övrigt
…vann den norska filmen ”Før snøn faller” pris som bästa nordiska långfilm under Göteborgs filmfestival. Kan man hoppas att den går upp på bio också i Sverige? Det är hög tid att vi svenskar får chansen att upptäcka den våg av högintressanta norska filmer som forsat fram under de senaste åren.