Stå upp för vad du tycker, Pehrson
L-ledaren blev minister med stöd av ”brun sörja”
Gör aldrig så här.
Säg något oövertänkt. Gå därefter under jorden.
Det gäller alla. Men allra mest politiker.
Inte jag men en värderad kollega hade en sedan förra veckan inbokad intervju med Johan Pehrson. Skälen var följande. Pehrson väljs till ordinarie partiledare för Liberalerna på lördag. Och han är nybliven minister med ansvar för integration och arbetsmarknad.
PLUS: Obama tog upp Sverige i intervju om hotet mot demokratin
Det fanns alltså mycket att prata med Pehrson om. Men dagen innan intervjun skulle genomföras sköt en medarbetare till Pehrson via sms upp intervjun till december.
Vad hade hänt i mellantiden? Stora delar av Sverige hade drabbats av ett svårt snöoväder.
Men det var inte det som var skälet. Utan att Johan Pehrson hade gjort bort sig. På ett partimöte i Gävleborg sade han bland annat följande:
”Jag är inte naiv: Jag vet precis att SD har samma organisationsnummer i dag som de hade när de bildades, och även deras eget taffliga lilla försök till vitbok visar ju att det är en brun sörja”.
Det här kan vara Johan Pehrsons innersta uppfattning. Det må vara honom unt.
Men eftersom Pehrson och fyra partikamrater till honom nyss blivit ministrar med hjälp av dem han kallar en brun sörja är det ändå dumt. Eftersom det stör relationerna med dem som gett honom makten.
Jag tror jag förstår idén med att ställa in eller acceptera nya intervjuer när man trampat i klaveret. Taktiken heter ”håll käften och låt det blåsa över”.
Kan funka. Men i vissa fall, som det här är det inte att rekommendera.
Väljarna har nämligen högst legitima intressen av att få höra hur tankegångarna går. Det här är ett sådant fall.
Sverige har lidit av svaga regeringar under ganska lång tid. M-ledaren Ulf Kristersson lovade under valrörelsen att bryta med den traditionen genom att se till att det fanns en majoritet i riksdagen åtminstone för regeringens budgetförslag, det beslut som styr en stor del av politiken.
Det lyckades han med. Regeringens tre partier har tillsammans med SD en majoritet bakom sig. Tre mandat fler än oppositionen närmare bestämt. Två mer än under förra mandatperioden.
Men konstruktionen är bräcklig. Skälen är två. Det första är det mest uppenbara. Det största partiet i kvartetten, Sverigedemokraterna, ingår inte i regeringen. Om de slår sig ihop med S i frågor som inte omfattas av Tidöavtalet blir det som de, S och SD, vill.
Det andra är den inneboende animositeten, antipatin, mellan SD och Liberalerna. SD har exempelvis förklarat att liberalismen är deras fiende.
Den lär ju knappast bli mindre om partiledarna för de båda partierna strör negativa omdömen om den andre omkring sig. Inte ens i sammanhang där de av någon anledning tror att det inte uppmärksammas.
Därför är det ingen framkomlig väg att som Johan Pehrson gå i ide efter att ha kallat SD för bruna. Han måste antingen stå upp för det. Eller lägga av. Bryta med dem som såg till att han fick ministerjobbet.
Men då kanske han inte förblir den hjälte han pekas ut som i Liberalernas valanalys. Utan en som säger en sak i vissa sammanhang. Och en annan i andra.
Det är ingen framgångsrik väg. Inte på något sätt.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.