Karl XII: ”Jag ska bränna av deras skägg”
För exakt 300 år sedan var det full kalabalik i Bender, det våldsamma tumultet då turkiska förtrupper försökte gripa och kasta ut Karl XII och hans karoliner från deras högkvarter.
Då, år 1713, låg Bender i Turkiet, men i dag ligger staden i utbrytarrepubliken Transnistrien mellan Moldavien och Ukraina.
Händelsen var så omtumlande att vi sedan dess har det turkiska ordet kalabalik i vårt språk. På turkiska betyder det ”folksamling” men på svenska: förvirring eller stor oreda, kaotiskt bråk.
Efter katastrofen i Poltava 1709 flydde Karl XII med nära tusen man ner mot Turkiet och hamnade så småningom i Bender, vid floden Dnestr. Där fick han slå sig ner till svidare. I drygt tre år styrde Karl XII Sverige från lägret som kom att kallas Karlopolis (Karlstad), ett litet samhälle med svenskar och allierade som bodde i flera byggnader, kungen i det så kallade Kungshuset.
Eftersom Karl XII var enväldig kung kom kurirer regelbundet från Stockholm ner till Bender med papper som monarken måste signera. Det kunde vara allt ifrån utnämningar av kyrkoherdar till idéer om hur det nya slottet i Stockholm skulle se ut. Allt måste kungen godkänna. Under tiden planerade han nästa drag i det stora kriget, som drog ut på tiden. Den lokale turkiske ledaren Ismael Pascha hade stort tålamod med svenskarna, men i januari 1713 var tiden ute, kungen måste bort. Eftersom inga verbala påtryckningar hjälpte, marscherade flera tusen man turkiska trupper upp.
Kungen och hans karoliner firade söndagsgudstjänst den 1 februari 1713 då de plötsligt hörde vilda Allah-rop och ”hetsig turkisk” musik med klirrande mässingstallrikar och bjällror, flöjter och skalmejor. Över 15 000 turkar kom marscherande, påstår ett ögonvittne som nog tog till i överkant. Karl XII gav order om att ”trumpeterna skulle ljuda och trummorna röras, blåsande till kamp och utmanande fienden”. En sista turkisk förhandlingsgrupp fördes fram, men avvisades med kungens uppmaning att flyga och fara: ”Eljest skall jag låta bränna av deras skägg, ty nu är det tid att fäkta, inte att prata.”
Turkarna öppnade eld med kanoner och mörsare. Femton skott igenom kungshusets tak och väggar. Från alla håll rusade turkar fram med dragna sablar och vilda tjut. De kastade sig över kungen. Han slog sig fri. Det blev skottlossning. En kula skrubbade kungens näsa och kind och slog upp ett sår på örat innan den landade i armen på drabanten Karl Hård. Svenskarna drog sig in i Kungs- huset, men turkar kom in genom fönstren och började plundra rummen.
Kungen och drabanterna fäktades från rum till rum. Svenskarna sårades i ansiktena och på händerna, blodet rann, svetten forsade, alla skrek och svor, turkar och svenskar föll om varandra. Kungen skadade vänster hand då han skulle parera ett sabelhugg och grep tag om en turkisk klinga och fick handen uppskuren.
Det var svårt att se vem som var vem för rummen fylldes av krut- och brandrök, men rummen rensades. Nu var ett fyrtiotal svenskar kvar, skottlossningen fortsatte. Husets tak besköts med brinnande pilar. Elden spred sig.
Kungen rusade upp med några man för att försöka släcka, men där fanns bara vintunnor att kasta på lågorna. Med kapporna över huvudena sprang de helskinnade tillbaka genom röken och elden. Nu var kungen oerhört törstig, men det enda som fanns att dricka var vin. Han hade inte rört vin på tretton år. Nu tömde han bägaren.
Huset var övertänt, de måste ut. De sista överlevande karolinerna sprang vrålande ut ur huset. Kanske berodde det på vinet, kanske på något annat, men Karl XII snubblade och föll, varpå en hop turkar kastade sig över honom. Han var fast.
Ett femtontal svenskar stupade i kalabaliken, på den turkiska sidan kanske ett fyrtiotal. Några dagar senare fördes Karl XII söderut till sultanens slott Timurtasch vid Edirne nära den grekiska gränsen. Där låg han till sängs i tio månader, men det är en helt annan historia.
Kungen var oerhört törstig, men det enda som fanns att dricka var vin. Han hade inte rört vin på tretton år. Nu tömde han bägaren.
Knäckt av kalabaliken
Karl XII fick ett psykiskt sammanbrott efter kalabaliken i Bender. Överväldigad av alla motgångar blev den svenske kungen sängliggande, helt handlingsförlamad, i tio månader. Han hade då varit borta från sitt land i fjorton år, under långa perioder visste regeringen inte var han var. Ändå blev han inte avsatt. Trots kristider och svårigheter fortsatte Sverige att fungera.
17 mil med häst varje dag
Kungen red och åkte postvagn den 240 mil långa vägen till Stralsund på fjorton dagar, en genomsnittlig dagsetapp på sjutton mil, en enastående sportprestation. Så småningom kom de andra från Bender efter honom, 1 168 personer med 1 625 hästar och 147 vagnar. Bland dem fanns armenier, judar och turkar som skulle bevaka sina ekonomiska intressen, de lån kungen tagit i Turkiet.
Kungen kom aldrig hem
Karl XII återvände aldrig till Stockholm. Han var sjutton år då fienden gick till anfall. I aderton år pågick krigen. Sverige förlorade då sin ställning som militär stormakt, men det viktigaste målet var uppnått – att rädda Sverige från att styckas upp av fienden. Sverige förblev en fri nation. Kungen var trettiosex år då han stupade. Långt över hundra tusen soldater dog, de flesta avled i sjukdomar och umbäranden.