Familjens hemligheter går inte att dela upp
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det står en papplåda i den kalla garderoben.
En kartong full med hemligheter.
Familjens hemligheter.
Det är samma rutin varje gång. Mina tre syskon och jag samlas för att gå igenom den där lådan. Det sista efter mamma som ska delas upp. En massa fotografier, kontrakt, bröllopstelegram, födelsedagsvisor. Verser. Brev.
Kartongen baxas fram och vi börjar plocka, läsa, titta. Prata. Som vanligt kastar jag mig över kuvertet med pappas kort. Där är pappa med karta i skogen. Och där står han bland timmerstockarna vid älven. Där i en stel löjtnantsmössa och där i en manlig pose framför T-forden.
Och så mamma. Hon är roligare. Mamma ramlar i snön. Mamma ler i ett svängande pärlhalsband och har shinglat hår. Mamma håller en storögd baby i famn.
De är unga och de har framtiden ristad i sina ansikten. En framtid som redan krympt till det här bortglömda minnet på de svartvita korten.
Så tar vi fram breven. Kärleksbreven som gick mellan Kalvträsk och Umeå, när mamma och pappa var förlovade. Har läst dom. Och jag har läst dom med en speciell avsikt. Att försöka bryta familjekoden. Vad tyckte mina föräldrar var viktigast den där gången?
Och det var ”uppriktigheten”. Att i alla lägen säga sitt ”hjärtas mening”.
Så var det dags för bunten med farmors mors brev. De 111 breven som hon skrev från 1886 till 1911. Har läst dom också. Och med samma avsikt. Att försöka knäcka det dolda mantrat. Vad värderade min farmors mor högst? Ja, det var ju Familjen, förstås. Hur alla mådde, hur barnen utvecklades och vad de gjorde. Sedan var det Musiken. Och Själen. Att själen alltid måste få sitt. Och att alla människor borde uppmuntras att följa sitt ”hjärtas röst”.
Då hördes brorsans röst: ”Nu delar vi upp det här.”
Dela upp?
”Om vi splittar breven, så försvinner ju allt”, sa jag. ”Och hur ska man då förstå vilka de här människorna var?”
Brorsan igen: ”Jag vill ha några brev.”
”Jamen, kopiera då”, fräste jag.
Längre kom vi inte. Vi stirrade framför oss. Vi orkade varken konflikta eller kopiera och tysta packade vi ihop vår skatt.
Och så skjuts den in i mörkret.
Det står en papplåda i den kalla garderoben.
En kartong full med hemligheter.
Familjens hemligheter.