Åter syns drakarna på Kabuls himmel

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I Kabul står jag ofta försjunken i häpnad och beundran över småpojkars skicklighet att hantera drakar. De tillverkar sina drakar av ingenting. Ett stycke himmelsblå plast, som varit emballage för en utländsk hjälpsändning, spänns över ett par tunna bambustänger.

Pojken springer några steg mot vinden och får - i ett aerodynamiskt mirakel - sin drake att stiga över hustaken. Har han skarvat snören i tillräcklig längd, får han draken att lyfta till 600 meters höjd.

Leonardo da Vinci skulle älska dessa pojkar. Bröderna Wright och Charles Lindbergh, Jurij Gagarin och Neil Armstrong också.

Men, som vi vet, dessa drakar stack så i de härskande talibanernas ögon, att de förbjöd landets barn att leka med dem. I talibanernas register av kärlekslösa förbud fanns i andra fall åtminstone förklaringar. De förbjöd musik, därför att musik ledde tankarna bort från Profeten. De förbjöd högklackade skor, därför att ljudet av klackar var förledande sensuellt. De förbjöd tv, därför att "satanslådan" var ett västerländskt påfund.

Men drakar!? Hur kunde, brukade jag på Kabuls gator fråga mig, talibanerna ta så illa vid sig av en kreativ, harmlös, billig barnlek öppen för alla?

Sa jag harmlös? Jag förstod bättre, när jag en söndag bjudits in till en "basant", en festival som i drakflygning motsvarar vad Pamplona är för tjurfäktnings-afficionados och Verona är för operabuffs. De står för: Nu ger vi järnet!

Detta var i Afghanistans grannland Pakistan, där drakflygning placeras i brytpunkten mellan konst och tornerspel. Det var i staden Lahore. Tiotusentals människor placerade sig denna dag på de platta hustaken och skickade sina drakar mot himlen. Hundratusentals människor vandrade ut i parker och i grönområdet kring mogulernas mäktiga röda fort, utrustade med drakar, som för mindre än en krona såldes på gatan, och med kilometerlånga linor.

Det tävlades på allehanda sätt. Några försökte få monstruöst stora drakar att lyfta. Andra strävade efter att nå högre höjd än alla andra eller i att hålla draken i luften mera än ett dygn. Det förekom vadslagning.

Många preparerade sina linor med klister och glasskärvor. På så vis skulle drakflygaren kunna kapa rivalens lina. Jag såg det ske på det hustak jag ockuperat. Jag hörde min värd i extas ropa:

- Bo kata!! (Orden betyder: "Den är avklippt"" Det klingar som "touché" i fäktning - och triumfropet ska helst ackompanjeras av en trumvirvel.)

Basant har många faktorer på sin plussida. Den ger fest och sammanhållning i en annars glädjelös atmosfär. Den ger sysselsättning när hundratusentals drakar ska tillverkas. Den är en billig, klasslös och jämlik lek. Den kan för ett ögonblick ge Pakistan en eftersträvad bild av en någorlunda liberal och moderat nation, inte präglad bara av kidnappare, rövare, hedersmördare och långskäggiga mullor.

Det finns en minussida också. Drakflygare trillar ner från hustaken och slår ihjäl sig. Vid hårda vindknyckar kan de glasvassa linorna skära av dig handen. Min dag i Lahore redovisades ett dödat barn och fler än etthundra skadade. Linor trasslade in sig i kraftledningar och 1 706 strömavbrott registrerades.

Harm och insändarstorm i Dawn och The News. Politiskt korrekta dysterkvistar indignerades över att flera fester "sponsrats av multinationella företag". Det var överflöd på mat och dryck. Slöseriet stod i strid med islam.

Aha! Även på drakflygning fanns alltså en religiös aspekt. Basants ram höll sig inte innanför de sedliga kraven på måttfullhet. Men det var Lahore och förklarade inte talibanernas aversion mot drakflygning i Kabul, där drakflygningen ackompanjeras varken av ett gratis glas cocacola eller vadslagning.

Det måste vara något annat. Visst! Drakflygningen är själva metaforen för flykt och fantasi och frihet, för egna tankar, drömmar och strävan uppåt.

Sådant måste stävjas.

Staffan Heimerson