Björns trädgård är Stockholms farligaste plats

Babylon i Björns trädgård.

I Stockholm finns det en bar som heter Babylon, dit man kan gå om man råkat få för bra självförtroende. Personalen har nämligen gjort det till sin främsta uppgift att se till att gästerna inte tror att de är något.

Det som oftast händer när man går till bardisken för att göra sin första beställning är att de låter en veta vilken idiot man är som inte bara slagit sig ner vid ett bord och inväntat assistans. Men om man bara slår sig ner vid ett bord utan att meddela sig i baren först kommer det aldrig någon servitör. Inte förrän man går till baren, och får veta vilken idiot man är som inte bara slagit sig ner och inväntat assistans.

De som hävdar att Björns trädgård är Stockholms farligaste plats måste mena för oss med ömtåliga egon.

 

Trots det går jag ofta till Babylon. De har ju en så fin uteservering. Häromdagen kom jag dit före min dejt. Efter att ha genomlidit den förnedrande beställningsprocessen slog jag mig ner under ett träd med en öl och en whisky. Hon var sen och jag försökte se upptagen ut.

Jag gjorde den vanliga charaden, det vill säga bläddrade mellan Instagram, Twitter och mejlen. Det är lustigt, större delen av min vakna tid är jag fast i mobilen. Jag får inte nog av skiten. Men när jag verkligen behöver den för att inte verka helt sysslolös sviker den mig alltid. Då finns det aldrig något intressant, man får sitta där och låtsasfippla med telefonen.

 

Medan jag ansträngde mig som bäst för att inte se övergiven ut började jag lyssna på ett par som satt bakom mig. Jag förstod av deras konversation att det var deras första dejt.

Det var faktiskt det mest smärtsamma samtalet jag tvingats lyssna på i hela mitt liv. ”Psykolog? Är det inte jobbigt att lyssna på människor som mår dåligt hela dagarna?” sa han. Hon hade överseende med hans korkade fråga, kanske just för att hon var psykolog. Men det hade inte jag. Jag klarar inte av att lyssna på haltande samtal. Eller på samtal som handlar om Oceanien (en världsdel jag brukar kalla ”jordklotets blindtarm”).

Därför förvärrades allting ytterligare när han berättade för henne att det stod på hans bucket list att åka till Australien eller Nya Zeeland. I mina öron hade han lika gärna kunnat säga att han hade på sin bucket list att se sina föräldrar ha sex med varandra. Och jag ville inte sitta där och lyssna på någon som uppenbarligen är pervers. Så jag tog min jacka och gick.

På Götgatan inväntade jag en förbipasserande buss, tog ett kliv rakt ut i vägen och lät mig mosas under karossen. Nu ligger jag på Södersjukhuset inlindad i gips, som en mumie ungefär, och har skrivit hela den här krönikan med näsan.

 

Följ ämnen i artikeln