Ett löjes skimmer över häktningen av misstänkta terrorister
Smått löjeväckande scener utspelade sig i Stockholms tingsrätt i dag.
Misstänkta terrorister skulle häktas, strängast tänkbara sekretess rådde, deras identiteter fick under inga omständigheter avslöjas.
Men i helgen offentliggjorde Nacka tingsrätt männens namn och personnummer och bostadsadresser, i samband med att häktningsframställan lämnades in till domstolen.
Med någonting så enkelt som ett telefonsamtal fick mediehusen ut uppgifterna.
Brukligt är att journalister får bevaka en häktningsförhandling av den här digniteten en kort stund innan rättens ordförande beslutar om stängda dörrar, Sverige är inte Sovjet med hemliga processer.
Men inte denna gång. Denna gång skulle häktningsförhandlingarna ske utan offentlig insyn redan från första sekund.
Utanför sal 5 i Rådhuset stod vi, några journalister, och försökte förklara för rådman Olof Roos att hans beslut var ologiskt, att hans domstol redan hade berättat för oss vilka de misstänkta är.
Det var som att prata med en vägg. Åklagaren hade begärt fullständig sekretess och då fick det bli så. Punkt slut.
För att summera: åklagaren skickade in en häktningsframställan till domstolen, varefter identiteterna på de misstänkta blev kända, sedan begärde åklagaren att häktningsförhandlingarna skulle vara anonymiserade för att inte identiteterna skulle bli kända.
Några poliser stod lutade mot en vägg och betraktade lojt spektaklet, gymnasieungdomar på studiebesök lyssnade intresserat, folk kom och gick, en vanlig måndag i Sveriges största tingsrätt:
Konkursförhandling sal 22, försök till våld mot tjänsteman sal 11, häleri sal 30…
Incidenten i sig inte någonting att få högt blodtryck över, behovet av sekretess i ett ärende som rör någonting så allvarligt som förberedelse till terroristbrott är högst begripligt, men trasslet bör ses i ljuset av en dyster tendens i samtiden.
Långsamt, steg för steg, knappt märkbart, stryps pressfriheten i Sverige.
Under den förra mandatperioden drev den socialdemokratiska regeringen igenom 53 lagändringar som minskade insynen i den offentliga maktens göranden och låtanden, visar en sammanställning som Journalistförbundet har gjort.
Ulf Kristersson & co är inte ett dugg bättre.
Det ärvda lagförslaget om utlandsspionage gled igenom trots skarpa protester, det var tur att avslöjandet om att Sverige planerade att hjälpa Saudiarabien bygga en vapenfabrik kom för några år sedan, i dag hade det möjligen varit olagligt.
Sedan har vi elstödet, regeringen beslöt att hysch-hysch ska råda i 20 år om vilka som fick pengar, en sekretess som normalt endast föräras hemligheter som kan skada rikets säkerhet.
Ytterligare inskränkningar av offentlighetsprincipen är på gång, lycka till du lokalreporter som håller koll på kommunens diarium i jakt på jäv då identiteten på beslutsfattare i framtiden är anonymiserad, justitieminister Gunnar Strömmer har aviserat att tillgången till förundersökningar kan komma att begränsas…
Så blir journalistikens viktigaste och mest grundläggande uppgift, granskning av makten, bara svårare och svårare och svårare.
I Rådhuset hade juristerna annat att tänka på än pressfrihet.
Fyra häktningsförhandlingar, två på förmiddagen, två efter lunch.
Först ut var en man som tillhör ett kriminellt nätverk och som anklagas för grovt vapenbrott.
Sannolikt har misstankarna att göra med de automatkarbiner som vittnen såg polisen bära ut efter tillslaget i Tyresö i torsdags.
Han blev häktad, fick det församlade lilla pressuppbådet utanför veta.
Varenda sal i Stockholms tingsrätt har väggar som kan viska om kriminalitet, dramatik och uppmärksamhet i tidningar, radio och tv.
Just femman tillhör inte de mer bemärkta, även om det var här Lotta Engberg och några andra kända artister, åtalade för att ha tagit emot svarta pengar för uppträdanden, slogs för sin heder och vann.
Högst troligt är att även övriga tre anhållna, varav två bröder är misstänkta för samröre med Islamiska staten i Somalia och för att ha förberett någon slags grov brottslighet med ideologiska förtecken, förblir inlåsta.
Men från häktning till fällande dom kan steget vara långt.
Förberedelsebrott är sällan enkla att bevisa, det är ju en helt annan sak när lastbilen väl har kört ner för Drottninggatan, och rättegångar mot misstänkta terrorister med friande dom saknas inte i svensk kriminalhistoria.
Säkerhetspolisen måste agera tidigt för att inte riskera människoliv. Men om ett tillslag sker för tidigt, innan eventuella brottsplaner tagit konkret form, kan åklagare få det tufft i rätten.
Enkel är denna balansgång inte.
Tids nog får vi veta mer om hur misstankarna ser ut. Men om misstänkarna stämmer tycks det röra sig om någonting som Säpo tidigare har varnat för, kopplingar mellan grov organiserad brottslighet och terrorism.
Så kan de se ut, vår tids hot. Mångfacetterade, komplexa, svåra att få grepp om.
Vid Rådhusets entré lade en säkerhetsvakt in en snus i samma ögonblick som jag hörde ljudet av en flash i min mobil.
”JUST NU: Svenska flaggan hissas i Natos högkvarter.”
En ung kvinna som berättade att hon skulle vittna i en vårdnadstvist frågade om vägen till en sal som visade sig ligga på ett annat våningsplan.
Åklagare och advokater skyndade förbi, ännu en med dag strävsamma försök att skilja rätt från fel och skipa någon form av rättvisa.
Det sprakade till i högtalaren, en kvinnoröst:
”Förhandlingen återupptas i sal tjugotvå”.