Som sjuttonåring ska man vara odödlig
BLOMBERG. Som sjuttonåring kände jag mig som mest odödlig. Allt var mitt att upptäcka, allt var nytt. Möten, människor, upplevelser. I gränslandet mellan att vara vuxen och att vara ett barn uppstod en känsla av att hela världen bara väntade där ute.
Vi parkerar vår bil bredvid platsen där Lisa Holm ställde sin moped. Hon skulle få köra den hem från jobbet för första gången den där kvällen i juni.
Hon var sjutton år – och allt var hennes att upptäcka.
Ljusen är tända inne på hennes gamla arbetsplats Café på Klostret, de brinner i varje hörn. Det luktar stearin och nybakat och på trädisken står plåtar med varma bullar.
Genom fönstren ser man ladan där hon kämpade för sitt liv.
Lena Svedung var Lisas arbetsgivare. Hon hade svårt att sova i natt och nu är känslorna alldeles utanpå kroppen.
– Jag drömde konstiga drömmar om att jag cyklade och aldrig hittade fram, säger hon.
När domen kommer rinner tårarna, av glädje och av sorg. Alla här har befunnit sig i ett ingenmansland sedan i juni. De har varit rädda, vissa har varit arga. Som Lena Svedungs dotter Sophie, 26.
– Jag vill att mördaren ska ruttna i fängelset, säger hon.
Sedan i juni har Lenas kafé fungerat som ett slags kriscenter. Hit har anhöriga, kompisar och personal kunnat komma för att prata om sin sorg med varandra.
Och ljusen fortsätter att brinna, precis som Lisa Holms familj önskat.
Några kilometer bort ligger butiken Handlarn i Källby, där Nerijus Bilevicius köpte läsk, pizza och cigaretter bara timmarna efter mordet. Här är stämningen lättad – domen innebär något slags avslut. Men chocken lever kvar.
– Jag har egna döttrar och…ja, fy farao. Det är så groteskt det hela, säger Jan-Erik Fahna.
Den här bygden har burit sorgeband i snart ett halvår.
Som sjuttonåring ska man ju vara odödlig, man ska komma hem igen.
Lena Svedung torkar en blöt kind. Minnet av Lisa Holm har inte bleknat.
– Vi kommer aldrig att glömma henne. Hon hade en sån fart och fläkt. Hon tog för sig och var samtidigt charmerande och tillmötesgående. Det var en tjej som visste vad hon ville.
Vi lämnar kaféet där ljusen fortfarande brinner, där Lisa Holm en gång arbetade, bakom oss. Vi kör längs vägen som en sjuttonårig flicka skulle ha tagit hem en söndag i juni.
Med en hel värld där ute framför sig.