Hatade sportfrågan är aktuell i samband med flyktingkrisen
Hur känns det?” är frågan man absolut inte får ställa som sportjournalist. Det är egentligen synd, om det är någonstans känslofrågor är relevanta är det förstås efter idrottsprestationer, men någonstans har greppet dömts ut som för platt till och med för sportjournalistiken.
Nu har frågan trots det vunnit terräng på andra områden.
Dagarna efter att bilden på den döde treåringen Alan Kurdi publicerats svämmade sociala medier över av människor som gör det människor gör när andra far illa: Vi känner in och vi lider med. Det är själva grunden i begreppet empati och det är gott så.
Sen skriver vi på Facebook att tårarna strömmar, för det kunde ju varit vårt eget barn. Det är en statusuppdatering som möjligen präglas av något mer än ren medmänsklighet, kanske rentav en smula narcissism, men det är som det är. Vi lever i ett tidevarv där berättelsen om hur vi känner får fler tummar upp än tankarna om vad vi borde göra.
Nu är ju steget mellan sociala medier och traditionella inte längre än två snabba klick, om ens det. I samband med bilden på Alan Kurdi svämmade nyhetssajterna över av svenskar, kända och okända, som visade sitt deltagande. Expressen intervjuade småbarnsmamman Elina, 26, vars Facebook-inlägg om den syriske pojken delats av tusentals, och satte rubriken ”Elinas hjärta brast av bilden på Alan”.
”Hur känns det?”-frågan har också gjort sin definitiva entré i den raka nyhetsrapporteringen. I ”Aktuellts” specialsändning om flyktingkatastrofen häromveckan dök den upp i snart sagt varje inslag.
Programmets utsända på plats i Ungern fick den direkt på länk och svarade tappert att visst känns det tungt att människor ska tillbringa natten i en väntsal i Budapest när man själv har en hotellsäng att sova i.
Margot Wallström var på plats i studion och fick berätta om sin reaktion på bilden. Efteråt rapporterades utrikesministern vara ”rörd till tårar” (det gick förvisso inte att urskilja framför tv:n, men hej, hon visade känslor!).
I ”Aktuellt” intervjuades också en serbisk läkare som volontärvårdade nyanlända flyktingar. På frågan hur hon höll ihop svarade hon att ”de här människorna behöver min hjälp, inte min gråt”.
Den senaste tidens mobilisering för att hjälpa människor på flykt har varit överväldigande att se.
När framtidens historieböcker beskriver hösten 2015 kommer en del av berättelsen vara alla de EU-medborgare som öppnade sina plånböcker och hem för att hjälpa människor som flytt från helvetet.
Vågar man framföra en försiktig förhoppning om att medieklippen från samma period slår fast att kriget kändes lite jobbigare för dem som flydde från det än för oss som tog del av deras historier?
WOW
Facebook meddelar att man tänker lansera en ogilla-knapp, någon form av motpol till tummen upp-funktionen. Fattas bara en ”jag kunde inte bry mig mindre”-knapp för att den virala gemenskapens känslospektra ska bli riktigt komplett.
WTF
Efter förra kolumnen översvämmades mejlkorgen av anhängare till Sverigedemokraterna som undrar hur man kan hävda att man ”gillar olika” om man inte gillar deras åsikter. Av alla intellektuellt förvirrade frågor från ytterhögerkanten är det min absoluta favorit.