Det är höga krav på Bäveroveraller
Tramp av små fötter.
Ett gäng femåringar är på marsch över Katarina kyrkogård på Söder i Stockholm. Hand i hand. Småpratandes. Bäveroveraller som skaver och gnisslar. Röda hjälmar och kinder. Ryggsäckar.
Tramp, tramp.
Går förbi barnskocken och tänker på vad jag nyss har hört. Vad jag nyss hörde en professor säga i radioprogrammet Föräldrarna. Vad de här små Bäveroverallerna har framför sig. Vad de måste fixa för att klara sig.
Annat var det förr. Då var det ganska enkelspårigt att vara barn. Det var att lyda, hålla käft och vänta på sin tur. Så skulle allting ordna sig till slut. Bara man blev stor.
Men nu?
Så enkelt är det inte nu. Lars Dincers, professor i socialpsykologi, skissade i det där radioprogrammet på alla färdigheter som en Bäveroverall måste utveckla.
Självförtroende.
En Bäveroverall måste ha självförtroende, det krävs ett genuint självförtroende för att kunna sovra bland alla de tusentals valen. För att kunna välja rätt. Det rätta – för mig.
Självkontroll.
Förr i tiden var det präster och andra auktoriteter som sa åt oss vad vi inte fick göra. Men en Bäveroverall kan inte lita på en sådan service. En Bäveroverall måste vara präst själv. En inre röst ska tala om vad som är rätt och fel. Vad som ska genomskådas och väljas bort för att inte bli fet, dum, utstött, fattig och ensam. För att inte äta bort sitt liv. Spela bort sitt liv. Glömma och drömma bort sitt liv. Jobba bort sitt liv.
Och så har vi ”språkhanteringsförmågan”.
En Bäveroverall måste kunna göra sig förstådd. I den gamla tiden så delade familjen på samma ”verklighet”. Man visste vad som gällde och det behövdes inte så många ord.
Så är det inte nu.
Mamma, pappa och Bäveroverall lever i olika världar. Mamma i sin värld och pappa i sin. Och Bäveroverallen är med sina kompisar på dagis.
Och det här att vara-på-flera-olika-ställen” ställer krav. Det ställer höga krav på – Bäveroverallen.
Och för att bli synlig, så måste Bäveroverallen kunna tala. Lägga ut texten, berätta och förklara.
En Bäveroverall måste göra sig själv verklig.
Med sina egna ord.
Har nu passerat raden av Bäveroveraller, öppnar kyrkogårdsgrinden, vänder mig om, ser mot de skrattande barnen och tänker: ”Lycka till.