Tänk att mamma blev en indian ...
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Mamma är död.
Tar flyget och är den sista av mina syskon som kommer dit, som stiger in i det där avskalade rummet.
Mamma är död. Händerna är knäppta och ögonen slutna. Kan se att det är hon, att hon ligger där. Men hon är redan borta.
Hon är långt borta.
Min syster cirkulerar runt sängen. "Är hon inte fin", säger hon. "Är hon inte fin", upprepar hon. "Jag har aldrig sett någon död som är så fin." Och syrran ska väl veta. Hon jobbar i vården och har sett många människor dö.
Men är mamma verkligen "fin"? Jag tycker att hon ser ut som en " en indian.
En indianhövding.
Av vår en gång så undersköna mamma inte ett spår.
Ansiktet som hugget i sten. Näsryggen skarp. Munnen sträng och beslutsam.
Och jag kunde höra hennes visdomsord eka: "Aldrig förtala eller snacka skit. Aldrig upphöja eller beundra. Aldrig överdriva eller lägga till. Aldrig sänka eller dra ifrån."
Allt skulle vara så balanserat, så mitt i prick. Så rakt in i oändlighetens dimmiga öga.
"Du överdriver", sa mamma alltid. "Överdriv inte så mycket."
Ville inte se när killen från begravningsbyrån svepte in mamma i det gulrandiga lakanet och lyfte över henne på aluminiumbåren. Vände ryggen till och stirrade mot - jag minns inte vad. Men när jag hörde båren skramla över tröskeln, sprang jag fram till den öppna dörren. Stod sedan där och såg hur mamma rullade allt längre bort i den långa korridoren.
Vad skulle hända med henne nu? Skulle hon skjutas in i ett sånt där kylhål som man kan se i amerikanska filmer? Och hur länge skulle hon ligga där? En månad? Två?
Och med vem?
Visste ingenting, visste inte ett dugg. Kunde bara stå där i en sorts förlamning och förlita mig på att någon annan skulle göra det rätta.
Men vem?
Och då kom det. Minns att jag övervägde. Tänk, om jag skulle rusa efter mamma? Om jag skulle rycka tag i det där eländiga tyget, välta båren över ända och sedan skrika henne tillbaka till livet. Är rätt säker på att jag skulle lyckas, men rörde inte en fena.
Ingen idé. Mamma skulle ändå inte gilla det. Och jag vet precis vad hon skulle säga: "Och vad skulle det här tjäna till?"
Apropå absolut ingenting.
Tänk, att min mamma blev en indian.