Storpappan Kamprad tog ett sista farväl av sin jättefamilj

Publicerad 2018-02-02

I går hölls en stor minnesstund för Ikeas grundare Ingvar Kamprad, som gick bort i lördags, 91 år gammal. Alla cirka 5 000 anställda i Älmhult, där allt började 1943, var inbjudna. Minnesstunden delades därför upp i två delar.

Bertil Torekull var som ende journalist inbjuden. Han lärde känna Kamprad när han skrev boken ”Historien om Ikea” som gavs ut 1998 och de blev personliga vänner.

Bertil Torekull grundade Dagens Industri och var dess förste chefredaktör. Han var också chefredaktör för Svenska Dagbladet 1989–1991.

Som om makterna själva bestämt att allt skulle bli så vykortsvackert det nånsin kunde, föll en stilla snö över Ingvar Kamprads minne denna förmiddag i Ikeas andliga huvudstad. Mer än tre tusen medarbetare från hela världen och andra på olika sätt sörjande eller djupt berörda (som jag själv) hade inbjudits att samlas till två skilda minnesstunder, båda ”i glädjens tecken” ty sådan var den käre bortgångnes egen skrivning och så fick det bli. Under den första akten talade alla globaliserad engelska både på scen och på storbildsfilm, under den andra var det redig småländska som gällde. 

Han, den store döde, hade regisserat allt sin vana trogen att inte lämna något till slumpen. Han hade låtit hälsa att han ville vi skulle komma i precis de kläder vi gick och stod i direkt från kontoret, förarsätet, varuhusgolvet, från testlaboratoriet, verkstaden och ateljén, lastbryggan eller kassan. Så kom vi mångfärgat i våra smala jeans, i våra tröjor, flanellskjortor och en och annan finklänning och gå-bort-kostym men nästan ingen slips - de flesta på scen påfallande unga och snygga och talföra. Och helgedomen där denna annorlunda mässa utfördes med en flickkör som sjöng Ted Gärdestads ”För kärlekens skull”, var okyrkligt osentimental, en jättelik verkstadshall med betonggolv och traverser i taket belägen nära Ikeas patriotiska hjärta och platsen för dess en gång första varuhus mitt emot stationen.

Egentligen, kan man säga, var detta mest ett stycke företagsdemokratisk övning. Nu skulle företagets hittills största projekt slutredovisas inför alla dem som gjort det makalösa jobbet tillsammans med honom själv, nämligen det nästan 92-åriga projektet ”Ingvar Kamprad in persona” eller ”pojken med guldbyxor” som startade det där företaget 17 år gammal 1943. Men under hela denna ibland nästan uppsluppna minnesfest kändes det starkt att nu var också klockan slagen att sparka igång det minst lika spännande och oförutsägbara framtidsprojektet med det icke uttalade arbetsnamnet ”livet efter det stora miraklet”. 

Så blev höjdpunkten på denna antibegravning precis som det höves i så andliga sammanhang tre gripande bekännelser. Upp på scenen kom en efter en av de tre arvtagarna, djupt rörda själva och djupt medvetna om det stora tunga ansvar som lagts på dess axlar. Deras samlade budskap i kraft av deras vitt skilda personligheter kan bara tolkas som en sorts edgång: de lovade inför sina nästan 200 000 medarbetare jorden runt att viga sina liv åt att söka förvalta och stärka de värderingar som personifierats av Kamprad själv och som byggt det komplexa moralföretaget Ikeas osannolika ekonomiska succé.

Vad som skedde denna fredag i Älmhult klockan 10 och klockan tolv och som var stängt gentemot omvärlden, var ingen symbolisk jordfästelse av ett geni utan snarare en sorts uppståndelse. Här denna märkliga fredag tillsammans med dessa över tre tusen omtumlade medarbetare såg man innerst mindre bakåt än framåt, ivrigt på olika sätt citerande Ingvar Kamprads eget berömda handskrivna testamente med det ledande bibelordet: ”Underbara framtid, det mesta är ännu ogjort!” 

Underförstått: vila aldrig på gamla lagrar, kör hårt, våga misslyckas ibland. Således icke en skymt av någon suckande pastorsadjunkt i denna sorgestund men bilden av en storpappa förvisso som av jord kommen men som nu bara ville säga ett sista adjö till sin jättefamilj med ännu en bamsekram av den sort han blivit berömd för. Han, den snusande möbelhandlaren, världens rikaste och ledande, som blev varmkorvens dyrkade gudfar och Sveriges största matexportör sade sitt farväl... Och alla de tusentals i församlingen log och mindes alla anekdoter...

Vad var egentligen hemligheten med hans geni?

Då tänker jag på en av de gamla närvarande medarbetarna, Sven Göte Hansson, jämngammal med Ingvar och i en viss mening den första stora anställningen av en nyckelperson. 1951 blev han Ingvars första riktiga kontorist och så småningom den första varuhuschefen och sen i 40 år en av dessa anonyma klippor i företaget. Han anställdes av Ingvar efter ett och ett halvt dygns samtal om livet, om pengarna, kärleken och meningen med allt och avslöjade den kampradska hemligheten: hans förmåga att utforska människor och deras dolda begåvning. Sedan ge dem ansvar, att låta dem växa, aldrig släppta ur sikten av mannen som upptäckt dem, en sorts aldrig sviktande faderskärlek...

Det är denna talang hos Ingvar Kamprad som fick så många goda krafter att söka sig till hans firma. Han fäste ingen vikt vid härkomst eller fin examen, han sökte och fann kombinationen av starka medarbetare som i all ödmjukhet ville ge allt och älskade att få visa vad de dög till. Åt arvtagarna, fostrade i en hård skola, önskar jag samma avgörande talang och insikt. Må makterna bevara dem. Det var i alla fall de som bestämt att alla vi som var med vid denna deras stora manifestation vid utgången fick den finaste av Ikea-gåvor. Mjölkpallen Ingvar?

Icke så. Ett nytryck av dels ”Möbelhandlarens testamente” dels Ingvar Kamprads särtryck ”Ikeavärderingar” vars första kapitelrubrik heter ”Tillsammans” och vars sista är ”Föregå med gott exempel”...

BERTIL TOREKULL