Vi sviker de unga när de behöver oss som mest
Flickan i Stureby. Där står hon, i sin blogg, som om hon fortfarande var levande, söt som en sommaräng, sminkar sig framför spegeln, poserar i dagens outfit, eller ligger i gräset med kompisgänget. Jag tänker på Sofie Loheden som tog livet av sig inför en rättegång i april, där hon skulle vittna mot mannen som förgripit sig på henne. Sofie bodde på ett HVB-hem men kunde komma och gå som hon ville på kvällar och nätter. Ingen på hemmet verkar ha uppfattat vad som hände vilket jag fortfarande tycker verkar helt åt helvete.
Jag tänker på henne nu och flickan i Stureby. Dessa flicktjejer på stapplande steg in i en vuxenkostym som är så motsägelsefull att jag beundrar dom som fixar det.
Man ska klä sig sexigt som modebloggerskorna men ändå inte vara slampig. Man ska vara erfaren men inte för mycket, man ska vara poppis hos killarna men ändå gillas av tjejerna. Det är ett hårt liv.
Det cirkulerar bilder på nätet, på de två som sitter anhållna för att ha tagit livet av flickan i Stureby. Jag fastnar framför en bild på killen tillsammans med kompisarna, öl i händerna, flin in i kameran. Alla dessa tonårskillar som inte bloggar ut om sina känslor utan gömmer dom innanför tröjan. Skräniga, fast inombords lika små som flickorna.
Flickan i Stureby mördades under en avslutningsfest. Jag undrar om och i så fall hur mycket alkohol som flödade där i skogen. Var fick dom tag i den i så fall? Är det fortfarande äckelgubbar som ville tafsa, som på min tid?
Och jag undrar – fanns det några vuxna där under kvällen? Jag minns våra avslutningsfester på högstadiet. Där fanns inga föräldrar. Inga poliser eller fältassistenter. Ändå, jag skänker en tanke till min mamma. När jag gick på högstadiet var min mamma (ibland min pappa) den enda vuxna som envisades med att hämta oss på Hammarkullediskot varje helg. Jag skämdes men alla mina kompisar ville åka med.
Hon släppte av fem, sex kids varje fredagsnatt innan vi åkte hem. Hon måste ha varit så trött. Vissa av mina kompisar hade inga tider alls redan när dom var tretton, fjorton år. Jag var så avundsjuk på dom. Jag visste inte bättre. Men vi ljög också. Vi sa att vi var på fritidsgårdens disko när vi egentligen satt på spårvagnen in till stan, krigsmålade med häxblandningar i väskan.
Det är inte min poäng att någon i omgivningen ska ta på sig skulden för vad som hände i Stureby. Det tunga korset får dom som tog flickans liv bära. Men det är ett faktum att många tonårsliv i dag levs till stor del utan inflytande av vuxna. Vi kan bli ett starkare nät.
Där jag bor i dag finns det ett gäng tonåringar som bara driver omkring om kvällarna. Det kanske inte är så kul hemma, vad vet jag. Flera gånger har dom eldat vid den nerlagda fritidsgården, sist brann delar av fasaden upp. Vanligt tonårsliv för vissa. På dagen däremot befolkas mitt område av småbarnsföräldrar som trängs vid gungorna, jämförandes dagis och barnmatsmärken.
Vi har gjort en pakt, min man och jag och två pappor i huset. Vi ska nattvandra våra hoods när våra barn växer upp. Vår granne har börjat lite redan nu med att hålla koll på kidsen, vi brukar skoja om att han kommer att bli känd som galna gubben men egentligen beundrar vi honom.
Jag förstår att det finns föräldrar som inte orkar eller kan göra samma sak. Som jobbar natt eller har ansvar för flera ungar hemma eller själva är fast i missbruk. Eller som tror att dom är schyssta föräldrar genom att inte lägga sig i. Som tappat kontroll. Dom finns i alla samhällsklasser, minns Evin Rubars dokumentär om barn och fylla. Hur hon går omkring i Båstad och intervjuar fulla ungdomar vars föräldrar under tiden festar på sina dyra båtar alldeles i närheten.
Politikerna då? Dom har för länge sedan svikit. Bort med närpoliser och fältassistenter. Bye bye skolpsykologer. Fram för långa BUP- köer och fullknökade höghusområden.
Och medan politikerna i min stadsdel la ner den enda fritidsgården i området stod vi småbarnsföräldrar som sagt i parken och jämförde dagis och hur mycket bostadspriserna stigit eller sjunkit.