Den stora vikten av misslyckanden

En meteor träffade inte Malmö i fredags.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen. Om meteoren träffat jorden två minuter tidigare hade den kraschat i Malmö i stället för i de ryska Uralbergen. Meteoren hade därmed demolerat den stad där jag i fredags satt framför datorn och åt thaikyckling och filade på ett filmmanus.

Vad Björn Runge tänker om saken vet jag inte. Han bor visser­ligen inte i Malmö, men han vet ett och annat om saker som aldrig blev.

Det var i förra veckan som nyheten släpptes om att regissören Runges nya film läggs ned. Finansieringen sprack. Ett krigsdrama i Afghanistan med Josephine Bornebusch i huvudrollen.

Och det märkvärdiga är nu alltså inte att en film läggs ned, det händer hela tiden, mycket oftare än att filmer faktiskt blir gjorda. När jag skriver de här raderna är jag själv i samma situation. Andlös väntan på ett besked som ska komma inom några timmar. Ett sista ja. Annars ingen film.

På sin hemsida har Björn Runge en egen sida som heter ”refuseringar”.

Filmer som aldrig blev. Som döds­runor över projekt som stupat på ­vägen från skrivbordet till klipp­rummet. Efter varje titel finns en kort förklaring. Som det återkommande konstaterandet ”avslag hos SFI”, eller det något mer lakoniska ”självdog”.
 

Bara att läsa titlarna är en speciell känsla. ”Babynights”, ”En vit dag”, ”Miraklet i stadens södra utkant”.

Hela tankevärldar som skapats, ­flera års arbete. Manus som växt fram, skrivits om, fått produktionsbolag, finansiärer, skådespelare. Och sedan ingenting.

En av mina absoluta favoritfilmer, ”Blue Valentine”, tog tolv år att ­finansiera. Derek Cianfrance skrev om manuset 66 gånger. Det är ­konsten: att veta när man ska hålla i, och när man ska släppa taget.

Men i ett tidevarv som kretsar kring att hela tiden visa upp sin bästa sida – och gärna skarva lite på meritförteckningen – är Runges offentliga lista över refuseringar snudd på en revolutionär handling.

Och samtidigt självklar: misslyckanden är en minst lika närvarande del av yrkeslivet som motsatsen. Jag skrev en roman för sex år sedan som förändrade hela mitt liv. Men jag ­ägnade därefter mer än ett års heltidsarbete på den roman som var tänkt att bli min andra, som jag sedan kastade. Inte en människa har läst den. Ändå är de lika viktiga.
 

Jag har ett långfilmsmanus som är planerat att spelas in i sommar. Men jag har också två filmmanus som stupade på ­vägen. De ligger kvar på hårddisken som nedgrävda urtidsskelett. Och som påminnelser om att misslyckandet, irrvägen är en ofrånkomlig del av skrivandet, och av ­livet.

Något ska man ju dess­utom göra, i väntan på meteoren.

!

 Risken att en asteroid eller komet inom överskådlig ska ramma jorden och på så vis utplåna allt liv anses som tämligen marginell. Det händer nämligen bara vart 65:e miljonte år. Å andra sidan var det just 65 miljoner år sedan det hände senast …

?

 På förekommen anledning undrar man ju lite över beredskapen kring angrepp från meteorer och asteroider. Var det bara jag som undrade var Bruce Willis, med tillhörande borrteam, befann sig när rymdstenarna rasade in genom stratosfären?

Följ ämnen i artikeln