Nya lagförslaget är sensationellt – men tystnaden är total
Allmänhetens politiska engagemang för juridiska frågor är ibland en västanfläkt. Och ibland en orkan. Låt mig göra en enkel jämförelse.
I september presenterades en statlig utredning (SOU 2017:70) som föreslog upp till åtta års fängelse för journalister som gör olämpliga avslöjanden om exempelvis krigsförbrytelser eller brottslighet inom den svenska försvarsmakten. Det blev en västanfläkt. För en månad sen publicerade en morgontidning en kritisk artikel i ämnet.
I övrigt tystnad.
Ett bidragande skäl till den tystnaden kan vara att det samtidigt rådde orkan, nämligen Metookampanjen.
I måndagens Aftonbladet fanns en summering av antalet rullade huvuden efter denna alternativa rättsskipning. Hittills har 36 personer hängts ut i kampanjen, däribland en del mycket kända medieprofiler. Av de 36 uthängda har de flesta fått sparken och sina liv mer eller mindre slagna i spillror. Men ingen av dem har dömts i domstol, eller ens åtalats för anklagelserna som mestadels handlar om sexuella övergrepp.
Den juridiskt intresserade allmänheten tycks ha funnit denna alternativa rättsskipning fullt i sin ordning. Några förment feministiska debattörer har till och med hävdat att det är ett framsteg med lynchjustis eftersom så många sexförbrytare går fria. En sådan debattör, Isobel, framgångsrik i ”På spåret”, hittade till och med på egen statistik som skulle visa att 99,6 procent av alla våldtäktsmän går fria. Hur hon nu kunnat undersöka den saken.
Men våldtäkt är nu det i särklass mest angelägna brottet för den juridikintresserade allmänheten. Vi har till och med ett riksdagsparti som är djupt engagerat i frågan, förutsatt att de misstänkta gärningsmännen är muslimer.
En annan säregenhet när det gäller just våldtäkt är att den engagerade allmänheten alltid tror sig veta exakt vad som är sant. Som Isobel, eller de 100 000 personer som undertecknade ett protestupprop mot den friande domen i Fittja härförleden. Domen gällde en påstådd gruppvåldtäkt. Knäckfrågan var om kvinnan köpt knark mot sexuella tjänster eller blivit gruppvåldtagen när hon kom för att köpa knark mot sexuella tjänster.
Jag har ingen aning om vad som är sant. Men det har inte de 100 000 protestundertecknarna heller. Det enda vi kan veta är att domen stått pall inför all granskning av juridisk expertis och Leif GW.
Och vad har nu detta att göra med SOU 2017:70?
Först och främst att de sensationella förslagen i denna utredning inte föranlett någon märkbar juridisk diskussion eller engagerad journalistik. Medan sexbrottsorkanen dånat genom medier och politik.
Utredningen föreslår alltså att våra grundlagar ändras så att meddelarfriheten i vissa avseenden upphör och att journalister ska kunna dömas i vanliga brottmål för av staten oönskade avslöjanden om militära hemligheter eller Sveriges förhållande till främmande makt. Det nya brottet har döpts till ”utlandsspionage” och ska tillämpas
på journalistik som kan bedömas som ”spioneriliknande gärningar”. Och ska alltså kunna rendera journalisterna åtta års fängelse.
Jag trodde att jag skulle förbli den siste journalisten i Sverige som dömdes för sådana brott. Det var i forntiden, 1974, och domen gällde oönskade avslöjanden av brottslig verksamhet inom svensk underrättelsetjänst och
de skadeverkningar avslöjandet åstadkommit för det svenska spioneriets förbindelser med främmande makt.
Men efter den domen ändrade en praktiskt taget enig riksdag grundlagen så att denna skandaldom, ovärdig en demokratisk stat, aldrig skulle kunna upprepas.
Och nu drygt 40 år senare kommer ändå ett lagförslag om att ändra tillbaka grundlagarna till 1974 års ordning. Utan ens viskningar av protest. Utan att den rättsmedvetna allmänheten ens informeras.
Det beror på ett politiskt och medialt dilemma. Allmänheten är starkt engagerad i juridik som gäller sex och våld. Men måttligt, om ens alls, engagerad i frågor om pressfrihet och meddelarfrihet för tipsare. Detta vet alla politiker. Och alla redaktörer. Mest klick och försäljning på sex och våld.
Mest röster på sex och hårdare straff. Demokratifrågor är inte bara olönsamma, de gör sig inte i en valrörelse.
Det om något är ett verkligt, stort, och dessvärre nästan osynligt demokratiskt problem.
FÖR ÖVRIGT ANSER JAG ATT...
… det finns ett enda exempel på ett hårdare straff som är bra. Nämligen att höja minimistraffet för olaga vapeninnehav till två års fängelse. Det betyder obligatorisk häktning så att gärningsmannen inte omedelbart kan försättas på fri fot.
… ingen enda politiker rimligtvis tror att hårdare straff i allmänhet skulle kunna minska brottsligheten. Att de ändå gapar på i varje valrörelse om hårdare straff beror på att de vet att den juridikintresserade allmänheten tror att hårdare straff är bra och mer rättvisa.