Minnen som dyker upp på en toalettsits

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är julaftonsmorgon och vi sitter hos mamma och pappa och äter frukost. Pappa driver med mamma, farmor fnissar så brösten guppar. Sillen luktar sill och barnen äter inte upp risgrynsgröten utan nöjer sig med en stelnad övre hinna med kanel. Jag är bajsnödig. Går in på mammas och pappas nyrenoverade badrum som kostade så väldigt mycket pengar. I detta badrum har jag och lillasyster Elin stått på den gammelrosa mattan och sett mamma deodoranta sig bryskt under armarna och pappa klappa Boss på kinderna med obligatorisk rakpuss från barnaläpp.

Allt detta tänker jag på när jag sitter där och julbajsar. Nu är jag klar. Nu hoppar jag av. Nu spolar jag. Nu tittar jag. Nu kommer vattnet upp.

Men det är lugnt, jag är amongst family and friends.

När jag växte upp var det mer regel än undantag att hela familjen var på toa samtidigt. Någon kissade, någon borstade tänderna, någon sminkade sig och någon satt på golvet och var social. Alternativt låg mamma på rygg och gjorde sån där åttiotalsgympa där man cyklar i luften och som aldrig ledde till fastare lår, men som öppnade för helt nya möjligheter att göra sig löjlig över mamma på.

På den här toaletten kan jag vara mig själv. På den här toaletten har jag tagit mig igenom första mensen. På den här toaletten har jag känt mig trygg. Alltid.

Inte som på fritidsgården den där januarikvällen för femton år sedan. På fritidsgården med Ragge och Roffe och Nicke och Picke.

Jag var bajsnödig. Tänkte att här kan jag inte bajsa, jag får vänta tills jag kommer hem. Men kvällen blev lång och bajset ville ut. Som bajs vill mest.

Så jag tänkte om Jag tänkte, jag är bajsnödig och där är en toalett. Jag gick in och gjorde det jag skulle och kom ut. Då gick Roffe eller Ragge in. Och kom fort ut igen. VEM ÄR DET SOM HAR SKITIT HÄR INNE? FY FAAAN VAD DET STINKER.

Nicke eller Picke: ”Det var Malin.” Skratt, hån och liknelser.

Jag slet åt mig jackan, sprang ut i januarimörkret och nedför backen till vägen. Där stannade jag och vände mig upp mot packet.

”Helvetes jävla cp-Ragge.” Upphetsade skratt som tystnade med stängningen av en dörr. Där bakom fortskred biljarden, pingisen och de eviga försöken att få in RTL på tv:n. Kvar vid vägen stod jag, med tom mage, tomt hjärta och kinden full av varma tårar som fort blev lika kalla som kvällen vid vägen nedanför ett rött hus med bajsintoleranta soon to be raggers.

I köket sitter alla kvar och samtalar. Jag smyger mig ner i källaren och hittar mopphinken. Tillbaka i badrummet fyller jag den med ljummet vatten och häver ner i stolen. Vattnet är nu uppe vid kanten. Dags för plan B.

”Mamma?”

”Ja?”

”Kan du komma ett tag?”

Mamma kan man lita på. Mamma tycker att rensskrapa i diskhon är onödigt, det tar hon med näven. Mamma har kört sopor och skittunnor for a living. Mamma will know what to do.

”MEN MALIN VAD HAR DU GJORT? SÅ HÄR FÅR DU INTE GÖRA.”

Ynklig tystnad. ”Men, men.”

Mamma stönar djupt, ihållande, förebrående samt skuldbeläggande med en försvinnande liten del medkännande. ”Gå ut”, säger hon. ”Jag tar hand om det.”

Sedan går vi ut och tittar på hönsen som pappa har köpt. Det är pappas bebisar. Där går de och pickar och bajsar precis där det passar dem. Barnen plockar ett par ägg var och vi går tillbaka till huset.

När jag kommer in i hallen tittar mamma ut från köket.

”Du är skyldig mig en flaskborste, sedan pratar vi inte mer om den här saken.”

Malin Wollin