Sex är inte ett vanligt arbete

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-16

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hej. Idag ska vi lära oss ett nytt ord; ”sexual-ekonomiska avtal”. Jag har lärt mig det nya begreppet i det senaste numret av Arena. Petra Östergren är författaren och frilansskribenten som har upptäckt att Sverige är ett moralistiskt land där folk är rädda för alla former av ”dionysisk extas, njutningar och fest” och att sexhandel inte alls behöver vara något dramatiskt. Tvärtom.

Det handlar bara om att frigöra sig från sin egen bajsnödiga, småfrigida inställning till sexköp, och sedan kommer man att se annorlunda på saken.

Ta till exempel Karin. Karin är en av de prostituerade förnamnskvinnor som Petra Östergren har intervjuat och Karin säger att prostitution är bättre än att jobba inom långvården.

”Inom sjukvården är de utbrända innan de är 30 år och så går de hemma som långtidssjukskrivna. De är helt slut. Samma sak gäller många jobb idag, men främst inom vården för där får de så dåligt betalt. Jag säger att jag hellre drar pick än torkar skit. Punkt slut. Det gör jag hellre, mycket hellre. Det är renare, det är roligare, det ger mer pengar och har inga nackdelar.”

Om Petra Östergren inte hade varit så über de prostituerade som hon intervjuar hade hon kanske också reagerat över trovärdigheten hos någon som beskriver sitt yrke som ett yrke som helt saknar nackdelar. (För det är väl första gången man hör det.)

Men Petra Östergren har en teori. Hon har förstått att ”sexsäljares mer avslappnade inställning till sex” bland annat har ”med klass att göra”. Läs: arbetarklassen har inga större problem med att prostituera sig.

Why not, liksom. Kalla prostitution för sexual-ekonomiska avtal, och erkänn att allting är till salu. Ta bort tabu-stämpeln och införliva världens äldsta yrke i försäkringssystemet så att även de svagaste i samhället får rätt till a-kassa och föräldradagar och vab-dagar.

”Hej Börje, jag kan inte komma in och suga av dig idag, för Tova har blivit lite snuvig. Jag får se om jag kan komma in i morgon.” (Och skulle den nya regeringen sedan misslyckas med att skapa nya jobb, eller att rehabilitera långtidssjukskrivna, så finns det alltså en helt ny arbetsmarknad därute som skulle kunna bli ett alternativ för långtidsarbetslösa som inte vill drabbas av böter.)

Fast så kommer det ju aldrig att bli. Och kan vi inte komma överens om andra saker, kan vi väl åtminstone komma överens om det. Prostitution är inte som vilket annat jobb som helst.

Att någon sprutar sin säd över magen på en, är inte som att ta betalt för två liter mjölk i kassan på Ica.

Att suga på någons könsorgan är inte som att åka ut och intervjua någon på stan. Det handlar inte om moralism. Tvärtom. Jag har inget emot dionysisk extas, jag tycker att sex är så roligt att jag är villig att ha det alldeles gratis.

Jag har bara ett enda litet förbehåll, och det är att jag skall få vara med och bestämma vem som jag skall ha sex med. Och det är väl det som är hela haken.

Sex som går ut på att den ena parten vill ha sex medan den andra parten vill ha pengar. Den ena köper sex, och den andra säljer sin rätt att välja. Och när jag sitter på en bordell i Berlin med ett gäng tjejer i 20-årsåldern som väntar på att nästa kund ska komma och peka på någon av dem, är det inte nakenheten som känns. Det är vad som säljs. Prismärkta, färdiga, tillgängliga, för alla som bara är villiga att slanta upp. För så är det ju.

Låt oss köpa att det finns tjejer som tänder på att ha sex med mellan 6 och 10 män om dagen. Låt oss köpa att det finns 25-åriga tjejer som tänder på män som är allt mellan 18 och 85.

I slutändan handlar det om att man måste köpa att det finns människor som tar sig rätten att köpa andra människor.

”Du är inte klar, förrän jag är klar, och även om du vill gå, så har jag betalat dig för att ligga och knulla/krama/runka/suga/slicka på mig i ytterligare 45 minuter.”

Lena Sundström

Följ ämnen i artikeln