Vinn en lunch med patron Littorin

Moderaterna har instiftat ett alldeles eget pris – Årets arbetare. En enda arbetare i Sverige skall väljas ut och premieras. Inte två och inte tre och inte trettio. Utan en enda person av nio miljoner invånare.

Jag antar att det är det nya stuket. Jag antar att det är de billiga symbollösningarnas tid. Som när EU-politiker föreslår en anti-trafficking-dag för att komma till rätta med problemet med människohandeln i Europa. Lite som kanelbullens dag. Vi håller en tyst minut, och sedan får det räcka.

Och nu ”Årets arbetare”. Moderaterna skriver: ”Runt om i Sverige arbetar och sliter hundratusentals människor varje dag. Nu är det dags att uppmärksamma åtminstone en av dem lite extra.”

Hear! Hear! Varför inte, en hel människa. Man ser redan det hela framför sig. Hur hundratusentals arbetare kommer att huka sig över sina lågenergilampor där ute i stugorna i hopp om att bli den lyckliga och den utvalda. Vad skall man säga? We shall overcome. Och vinnaren av priset får en lunch med – Sven Otto Littorin.

Det är humor.

Eller så är det något annat.

”Var inte blyg, Hansson. Han skall inte vara rädd för att ta mer potatis.”

Först förslag om vårdnadsbidrag och flickklasser och pojkklasser och pigavdrag och en socialminister som säger att han anser att ”livet börjar vid befruktningsögonblicket”. Är det inte högern som brukar gå på om att man skall blicka framåt och inte bakåt? Men nu skall man alltså få komma upp till Stockholm och äta en bit mat med patron Littorin. Inte för att skrapa fram 25?000 kronor i månaden i 25 år. Inte för att få bilnycklarna till en ny Ford Fiesta. Inte ens för att hämta ut en semesterresa till Mallis eller Helsinki. Utan bara för att äta en lunch.

Efter taskiga opinionssiffror och a-kassestrider kommer regeringen igen. Det var nästan så att jag trodde att jag hade koll på de värsta jumbopriserna i Sverige, men inte längre.

E’ du gla’ nu? Du har vunnit en årsförbrukning av kattmat, eller två långtradare med messmör eller en weekendresa till Ge-kås. Grattis Skövde! Nu kommer Dressmann till er. Eller som de här skräckslagna människorna som fastnade längst uppe i Fritt fall i somras när attraktionen gick sönder, och som kompenserades av Gröna Lund?med fritt inträde till spökhuset.

Jag vet inte hur det är med er, men själv tycker jag att det låter som den där typen av prylar som man gärna slipper. När folk utses till ”employee of the month” brukar de åtminstone få parkeringen närmast kontoret och en stor blank bild på sig själva i kafeterian.

Men det här? Om man bortser från hela den här sunkiga känslan av att moderaterna verkar vara ute och leta efter något slags arbetarexemplar som man kan förevisa som ”det goda exemplet” (för att inte tala om de kommunistiska ”hej kamrat-vibbarna” som andra redan har varit inne på tidigare i veckan), så vilar det dessutom en sunkig känsla av amerikanskt välgörenhetsjippo över hela grejen. Sänk de allmänna rättigheterna för arbetarna och försämra tryggheten och ersätt det med en klapp på axeln som man får hämta ut.

Frågan är förstås vem som skall ta emot priset. Vad är kriterierna för att man skall kamma hem titeln som ”moderaternas arbetare 2006”. Måste man ha betalat skatt för utfört arbete eller räcker det om man har svabbat golv hemma hos Maria Borelius?

Vad är det Sven Otto och moderaterna ser framför sig när de letar efter ”sin arbetare” bland Sveriges befolkning.

Sven Otto Littorin förklarar: ”En arbetare är en person som utför ett arbete.” (Och det verkar ju både vara en bra och en tydlig avgränsning att göra.)

Efter att ha lyft fram det goda exemplet i år, ser jag redan fram emot en snabb utökning av tävlingsklasserna till nästa år med förslag på tävlingskategorier som ”Årets arbetslösa”.

Och glöm inte vad moderaternas egen husgud Milton Friedman sa: ”There is no such thing as a free lunch.”?

Följ ämnen i artikeln