Ingen bryr sig om de livrädda kvinnorna

Monica Gunne

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2012-10-09 | Publicerad 2012-10-02

De är sambor, fruar, flick­vänner och före detta.

Och nu är de mördade.

Enligt Aftonbladets granskning har 201 kvinnor blivit mördade sedan 2000. Och de har blivit dödade av någon som stått dem ”nära”, av en man som stått dem ”nära”.

I år har 13 kvinnor blivit mördade. I åtta av fallen har en man blivit dömd, de andra fem fallen är under ­utredning.

”Det här är ett totalt misslyckande”, skriver Angela Beausang, ordförande i Roks, Riksorganisationerna för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige på Brännpunkt i Svenska Dagbladet (30/9).

Ordförande Beausang är irriterad, för att inte säga urförbannad. Och hon ställer frågan om de 13 morden kunde ha förhindrats?

Och hon svarar ”ja” på sin egen fråga.

Det finns kunskap, skriver hon. Det finns massor med kunskap. Vi kan det här. I flera år har vi känt till vilka varningssignaler som leder till dödligt våld.

Men problemet är att ­ansvariga myndigheter inte bryr sig om att använda sig av den kunskapen.

Man struntar i den. Och ­enligt Beausang handlar det om … likgiltighet.

Man bryr sig inte.

Hon tar ett exempel: I ­våras mördades en mamma framför ögonen på sina döttrar på en gata i Malmö. Och i det här fallet fanns en hot- och riskanalys från både ­polis och Kriminalvård, en analys som varnade för att mannen kunde göra nya brott.

Men tingsrätten i Malmö la både varningssignaler och analyser åt sidan och släppte mannen fri. Och som det inte var nog: familjerätten tvingade mamman till en förhandling med mannen – en förhandling som enligt åklagaren lika väl kunnat ske via länk. Och det var under den här förhandlingen som mannen begrep hur han skulle få tag på tvåbarnsmamman, för att sedan döda henne.

I flera år har kvinnojourerna försökt dela med sig av vad de vet.

Och syftet har varit: att ­förebygga mord.

Och nu kräver Roks, att myndigheterna ska tillsätta en haverikommission för att kartlägga vartenda våldsbrott och ställa sig frågan:

Vad gick fel och vad kunde vi göra bättre?

Hur har polis, socialtjänst, sjukvård, åklagare och kvinno­jourer samarbetat?

Jag ger Angela alla rätt: Om inte myndigheterna ­gemensamt bryr sig om att skydda en ensam, livrädd och dödshotad kvinna – vem ska då göra det?