Klipp och fixa, politiker - här är åtgärdspaketet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-11-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag sitter i ett väntrum på ett sjukhus och bläddrar i Hemmets Journal.
Plötsligt ler Carli Tornehave emot mig med perfekta tänder. Jag ler tillbaka. Tidningen låter meddela att Carli minsann inte lagt sången på hyllan utan fortsätter arbeta trots att han passerat 70. Därmed kvalificerar han sig som mönstermedborgare, eftersom det är så det ska vara från och med nu.
Den arbetande åldringen är nämligen framtidens ideal, om ingen drar i nödbromsen.
Om det i samma framtid finns skolor där man eventuellt har läroböcker så tror jag att vecka 44 anno 2003 kommer att omnämnas som en milstolpe i vårt lands historia. Omvandlingen från världsberömd välfärdsstat till just another country kunde knappast illustreras tydligare. Först var det Skandia och den hisnande kuppen mot pensionsspararna. Sedan gick gnabbandet mellan stad och glesbygd in i ett betydligt skarpare skede. Därefter kom Östergötlands läns landsting ut och signalerade början till slutet för den svenska sjukvårdsmodellen. Och som den avgörande värjstöten kom utredningen som hävdar att varannan svensk måste jobba till 79 års ålder - om vi ska "kunna behålla välfärdsnivån år 2030" som utredaren själv uttryckte det.
Min enkla fråga blir: och hur länge måste vi då jobba om vi vill ha en välfärdsnivå där även den offentliga sjukvården fungerar? Till 90, eller?
Det är lätt att som halvgammal och självförsörjande känna sig lite orolig när den framtid som alltid känts tämligen självklar nu verkar mer slumpartad och osäker. Särskilt när man sitter i ett väntrum på ett landstingssjukhus och bläddrar i Hemmets Journal. Eller så kan man ta det som det är: ett politiskt haveri som passerat stadiet av absurd fars och som nu enbart är provocerande eftersom vi faktiskt både betalar och röstar för ett betydligt bättre Sverige än det som för närvarande löper gatlopp i spalterna.
Och det är då man börjar bli riktigt förbannad. Så nu, mina ärade politiker i beslutande ställning, nu tar ni och styr upp den här skiten, och det illa kvickt. Här är åtgärdsprogrammet, direkt från ett väntrum på ett svenskt storsjukhus. Klipp ur och fixa:
1. Folk som blir sjuka ska ha vård utan att behöva vänta i evighet.
2. Folk som inte är sjuka ska gå tillbaka till jobbet.
3. Låt vården kosta mer pengar. Minska på försvar, balett och tunnelbyggande.
4. Människor som arbetar i vården ska ersättas med rejäla löner, inte rabattkuponger.
5. Det spelar ingen roll om sjukhuset är offentligt eller privat, bara vården är tillgänglig och lika för alla.
6. Vissa ofarliga medicinska tillstånd kan vi betala själva, men det ska avgöras av läkare och inte politiker.
7. Lägg ner landstingen, överlåt åt någon som kan att hitta en bättre organisationsform.
8. Folk som vill jobba till 79 får gärna göra det, men inte som kirurger eller vårdpolitiker.
9. Se till att högutbildade invandrare hamnar i sina rätta yrken.
10. Människor som prompt måste bo på Strandvägen får betala sina bostäder själva.