Vi hängde på BB - i fjorton dagar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-31
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Dags att föda.
Men var ska jag föda?
Här på Karolinska som jag "tillhör" eller måste jag dra i väg till Värnamo - eller någon annanstans?
Och sen - när allt det där med krystarna är överstökat och jag ligger där i ett lyckorus och räknar alla fingrar och tår, ja då får jag veta att jag måste hem.
Jag ska hem - nu.
Jamen, amningen då?
En broschyr och så schas ut genom dörren.
Hur har allting blivit så här bråttom?
Fattar inte hur dom fixar det. Hur dagens mammor fixar att bli mammor så där på egen hand. Att de grejar all kaos och osäkerhet. Var femte mamma som trodde att hon skulle föda på Karolinska universitetssjukhuset i sommar skickades i väg åt ett helt annat håll. Och under 90-talet har BVC i Stockholm minskat sina hembesök från 2 till 0,83.
Så låt mig därför få berätta "hur det var en gång".
När jag födde mitt första barn hängde vi fjorton (!) dagar på BB. Först en vecka i "Storsalen" och sedan en hel vecka på "Lätten", ett tjusigt patienthotell som låg några kulvertar bort.
I Storsalen var vi väl en 30-40 morsor som låg och dåsade på rad. Eller vaggade omkring i hiskeligt mönstrade morgonrockar. Men var det inte som ett brusande hav därinne? Där var joller och skratt. Barnskrik och sång. Där var jämmer och gråt. Och när trebarnsmorsorna från Botsmark och Hissjön fick syn på den fumliga nykomlingen med armar stela som vedträn, så ställde de sig vid sängkanten och sa: "Hördu, Lill-Hammel. Kom, ska vi visa dig."
Och så blev det ett puffande med kuddar och dragandes i bröstvårtor.
Och snart kluckade också min bebis belåtet.
Ja, så var det.
Och sedan bar det iväg till Lätten. Men fick vi gå själva? Nej, vi sattes i rullstol och rullades med babyknytet genom kulvertarna. Och på Lätten var det så enskilt och fint. Eget rum. Och var det inte så typiskt att mamma-depressionen slog till just där.
Där i ensamheten.
Som en tung klubba drämde den till på en okänd punkt och armarna blev så där konstigt stela igen. Hur bär man ett barn på spikraka armar? Så jag löste problemet själv. La den lille på en filt och drog honom sedan efter mig på golvet till invägningen.
Ja, så var det.
Om det var bättre förr? Nej, det får ni mig aldrig att säga.
Ville bara bara hålla upp den här spruckna spegeln - från kvinnokollektivets skimrande dagar.