Dags att höja våra röster på 70-talsvis
D
et är alltid tid att åter igen tänka på Simone de Beauvoir och hennes bok "Det andra könet". Förra gången jag gjorde det på skarpen sammanföll med en resa med en man och Beauvoirs bok i handbagaget. Hennes sanningar gjorde mig ofta trotsig och förbannad på allt som var av mankön.
Stundtals var jag mycket mer tillsammans med Simone än med mannen vid min sida. Jag såg mig själv och kvinnorna på nytt sätt. Att vi föddes in i det andra könet. Jag skrev ett stycke om det. Häromdagen hittade jag texten.
Ska man tala om arvsynden så är det väl dessa mönster och självklarheter som prioriterar mannen framför kvinnan. Kvinnan är på en gång dyrkansvärd och mindre värd.
Eftersom vi var på resa blev jag kopplad till andra kulturmönster och det är som sagt ett par decennier sen. Jag fick mig utpekat ett litet skärt hus med terrass övervuxen av vinrankor. Där bodde en ensam dam på väg att åldras. I tolv år hade hon varit älskarinna åt en berömd person. Nu hade han sett sig om efter något yngre. Men hon hade fått huset och ett visst underhåll.
Hon ägnade dagarna åt att dricka whisky och spela musik från förr. Varje morgon kom det en tjänsteflicka för att städa och göra i ordning mat åt frun. Men mest fick hon väl vara sällskapsdam. Den övergivna älskarinnan var framför allt sysslolös.
Vår resa förde oss också till Roms utkanter och just den väg där de prostituerade satt i sina slitna bilar och väntade på kunder. Enklare flickor stod vid vägkanten i mycket korta kjolar och svarta strumpor. Vi såg hur en man stannade och gick fram till en av dem. Tillsammans klev de över stängslet och ner i diket. Det var i mars och råkallt. Det är alltid kvinnan som ligger underst.
Vi upplever just nu en förfärlig tid med mycket unga flickor som säljs som exportvaror. De kommer från fattiga länder och intalas att de ska få jobb som servitriser, modeller, barnflickor. Sen tar smarta representanter av det första könet hand om dem och låser in dem på motell, och det handlar då om världens äldsta kvinnoyrke.
På den där resan besökte vi också en del museer där allvarsamma herrar satt på grupporträtt och såg betydelsefulla ut. På andra tavlor fanns unga kvinnor. DE lekte tafatt under stora träd, sorglösa som barn. Ibland var de hustrur, då var de högt uppknäppta i något mörkt. Ögonen tittade ner medan mannen tittade beslutsamt framåt. Man såg genast att det var på honom allt berodde. Simone de Beauvoir stod bredvid mig.
Sen på flygplatsen såg jag andra unga kvinnor, oerhört välklädda, uppgjorda, dyrbara och uttråkade. Och köpta av äldre fetlagda män med hög ansiktsfärg.
Jag kom hem, och tänk jag bara fortsatte att tänka på Simone de Beauvoir. Som den kvällen vi gick bort till en yngre man och hälsade på. I köket stod två flickor och diskade och torkade upp efter en nyligen avslutad måltid. I rummet satt tre unga män och rökte och lyssnade på musik. Den var så högt uppskruvad att den hördes ut till köket. Och det var ju bussigt.
Men det här är minnen från långt tillbaka. I dag skulle nog scenen se annorlunda ut.
Nyss fick jag ett litet gult flygblad i min hand. ”Mälardrottningens slavar” var rubriken. Sen kom det: ”Apskötare 22 000 kronor i månaden. Undersköterska 16 000 kronor i månaden. Vi är flera yrkesgrupper som arbetar på sjukhem, ålderdomshem, servicehus, gruppboende, hemtjänst. Det är vi som ger de gamla deras vård och omsorg. Vi finns där dygnet runt, året runt. Några av oss har 12 000 kronor i månaden. Några 18 000, de flesta runt 16 000 kronor. Vi har fått nog. Vi kräver rejäla lönelyft. Vårt arbete får inte värderas lägre än arbete med apor. Utan oss får du ingen hjälp när du blir gammal och orkeslös.”
Jag känner deras pressade scheman. Jag vet hur de ges flera ärenden, pressar tiderna. Eller man tar in timvikarier därför att det blir billigare.
Simone de Beauvoir råkar just i denna tid komma ut i ny utgåva och vara mer aktuell än någonsin. Hur fan kan det fortsätta på det här viset? Måste vi inte låta våra röster höras på 70-talsvis? Utan oss får du ingen hjälp när du blir gammal och orkeslös.