Se upp för pedofiler – och för arga tigrar

Min tvååring är kär. Visserligen avgudar hon flera av sina dagisfröknar men nu är hon alldeles betuttad i den ende förskolläraren av manskön. Varje morgon klär hon utan knot på sig när jag påminner om att han väntar, på kvällen sjunger hon om honom och om natten ropar hon hans namn i sömnen.

Inte bara hon reagerar så. Det busas, jagas och stojas på ett annat sätt när han är ute än när det bara finns kvinnlig per- sonal. Barn behöver både män och kvinnor i sin omgivning, det är tydligt. Ändå är barnomsorgen så sorgligt tom på män.

På 70-talet började fler män söka sig till dagis men utvecklingen ändrades på 90-talet efter några fall av sexuella övergrepp. Plötsligt skymtades en pedofil i varje hörn. Bilden av pedofilen som en man cementerades. Männen ville inte anklagas bara på grund av sitt kön och bytte yrke.

Vi debatterar gärna kvotering, över- tygade om vikten av jämställda arbetsplatser. Men inte på dagis. Så mycket för det genusperspektivet.

Senast i förrgår läste jag en krönika om en manlig dagisfröken som blivit betrodd att vara ensam med barnen och nu misstänks ha utnyttjat situa- tionen. Pedofilhysteri i kommentarsfältet – vare sig han är skyldig eller ej. En läsare skrev: ”Jag trodde att det var lag på att manliga dagisfröknar inte får vara helt ensamma med barnen. Det borde vara så. Barnen måste skyddas och om enstaka manliga fröknar känner sig kränkta så får det vara så.”

Pedofili är inte bara en manlig böjelse. Studier visar att upp till tjugo procent av övergrepp på barn begås av kvinnor. Mörkertalet tros vara stort.

Sexuella övergrepp och pedofili är två skilda ting. Pedofilin är inget problem så länge eggelsen inte blir till handling. Folk kan inte hjälpa hur de är skapta, läggning kan inte botas. Att tända på barn betyder inte att man automatiskt är utan impulskontroll.

Ärligt talat bryr jag mig inte ifall hela dotterns personalgrupp – kvinnor som män – skulle vara pedofiler, så länge de sköter sig exemplariskt gentemot henne och de andra barnen. Vem vet, så är det kanske redan, för jag varken vill eller har makt att krypa in i andras huvuden och registrera tankar, drömmar eller sexuella preferenser. Jag kan inte veta eller förhindra om de drömmer vått om dottern och hennes kompisar.

Om någon på ett otillbörligt sätt krökte ett hår på min dotterns huvud skulle jag ta lagen i egna händer och hänga honom eller henne högt. Men jag kan inte skydda mitt barn från potentiella pedofiler genom att utestänga alla människor. Hur skulle det gå till? Begära en utredning så fort dottern säger ”ont i rumpan”? Sätta henne på glasberget som i sagan, eller som Törnrosas pappa bränna alla spinnrockar? Prinsessan stack sig ändå till slut, och föll som död ned.

Barn omhuldas av kvinnor dygnet runt. Utan en närvarande pappa kan det ta många år innan de bland alla förskolefröknar, BVC-sjuksystrar, pedagoger och mentorer ser en man. Frånta barnen möjligheten att umgås med män – och vad händer när de blivit gamla nog att själva leta upp dem, exempelvis på nätet?

Å ena sidan ses alla män – särskilt de barnkära – som potentiella pedofiler, å andra sidan uppmuntras samma män att ta ut pappa- ledighet och obevakade umgås med sina små. Någonstans skevar vår syn på pedofiler och på män i allmänhet.

Jag är mer rädd för pedofilskräck än för pedofiler. Skräcken får föräldrar att själva sexualisera sina barn. Vi ser på våra ungar med pedofilens blick: ”Är den där kjolen för kort? Trosan för porrig? Accentuerar bikinin fyraåringens byst?” I vår rädsla börjar vi alla tänka som pedofiler.

Eller som min bengaliska granne Putul uttrycker det: Det är inte tigern i skogen som kommer att döda dig, utan tigern som bor i ditt huvud.

Följ ämnen i artikeln