Vi köpte 46:or för guldpengar
Vi var som någon sorts blekare kopior av Edina och Patsy i tv-serien ”Helt hysteriskt”.
Min vän i en rosa illasittande prasselrock, guldfärgat lockigt hår och röda gymnastikskor. Och jag i en gredelin trenchcoat (Lacroix 1989) och ett skrikrött hår.
Vi var på något sätt för mycket av allting – hippa, men på ett felaktigt sätt.
Så här utrustade begav vi oss till Paris.
Och våra fickor var fulla av guldpengar.
Vi hade bara två dagar på oss och ville krama varenda sekund. Vår strategi var stram: kultur på morgonen, shoppa på eftermiddagen och party på kvällen.
Men först av allt tog vi metron till utkanterna av Paris för att köpa skor av ett utrotningshotat märke. Specialbyggda för att slita asfalt hur länge som helst.
Tantskor.
Så var vi igång.
Allt gick enligt planerna. På förmiddagen stod vi framför målningar av Picasso, Monet, Cézanne, van Gogh och Matisse. Det var Musée Picasso, Musée d’Orsay och det utskällda Musée du Quai Branly som låg i skuggan av Eiffeltornet. På nattkröken var det vita bordsdukar, vin och champagne.
Det var bara shoppingen som gick snett.
Och vi fattade inte varför.
Vi dammsög butikerna i stadsdelen Marais. Vi gick längs Avenue Montaigne och irrade i affärerna i trakterna kring Rue Saint Honore. Som bulldozers drog vi genom de världsberömda modehusen.
Något var fel.
Det var något fel på kläderna.
Slanka försvann vi in bakom draperier och kom ut som svettiga matronor.
Inget passade. Inget dög.
Vi var på väg att ge upp, när vi kom på att vi kanske skulle be om storlek ”quarantequatre” (44) i stället för ”quarante” (40).
Och nu började det hända saker.
Vi föstes in i en dyster korridor där några mörka kläder hängde på en ställning. Det var väl inte vad vi helst ville ha, men det här var i alla fall något i vår storlek. Och vi blev djärvare och ropade: ”Quarantesix (46), s’il vous plait.”
Och två blonda expediter, som antagligen fått vittring på vår betalningsförmåga, rusade upp och ner till källaren.
Och var det inte här? Var det inte när vi satt där i skumrasket och väntade på våra förtiosexor, som vi äntligen kände vår andning. En stunds vila. Ro.
Och det var också här som Edina och Patsy till slut satte sprätt på alla sina guldpengar.