Presidenten kom – sen gick han bort

Frankrikes president François Hollande har ertappats på nattliga eskapader med sin älskarinna, vilket har gett rubriker i medier världen över.

Ändå är det ett faktum att maktens män i alla tider och i alla länder funnit tid och möjlighet till privata förlustelser vid sidan av äktenskapet. Makt har alltid fungerat som ett utmärkt afrodisiakum. Makt­havarna kan vara hur charmlösa som helst men de tycks aldrig ha brist på villiga damer.

Ibland har kärleksaffärerna slutat illa, som för den franske presidenten Félix Faure, som år 1899 drabbades av stroke då han hade trevligt en eftermiddag med sin älskarinna i Blå salongen i Elysée­palatset.

Enligt uppgifter skulle den 28-åriga älskarinnans intensiva oralsex ha blivit för mycket för den 58-årige mannen. Älskarinnan hade ropat på hjälp, för den döende mannens fingrar var så intrasslade i hennes långa hår att hon inte kunde komma loss. Personal strömmade till och befriade kvinnan. Presidentens kläder rättades till och han lades i en värdig ställning på en soffa, älskarinnan fördes ut bakvägen då presidentens gråtande hustru togs in genom salongsdörren.

Händelsen väckte enormt uppseende på sin tid för presidenten var en kontroversiell person på många sätt, inte minst för att just då pågick den så kallade Dreyfus-affären, samtidens största rättsskandal.
 

Älskarinnan Marguerite Steinheils karriär var långt ifrån slut med presidentens död. Hon härstammade från en rik industrifamilj och var gift med en fransk föga framgångsrik miniatyrmålare som hette Adolph Steinheil då presidenten fick ögonen på henne.

Många av samtidens kulturella och politiska kändisar sökte sig till hennes salong, bland dem författaren Émile Zola. Hennes ambition var att bli en modern Madame de Pompadour, som var Solkungen Ludvig XIV:s mest berömda älskarinna.

President Faure gav Adolph Steinheil uppdraget att måla en pampig historiemålning. Uppdraget tvingade presidenten att själv regelbundet komma till konstnärens ateljé, varför det inte dröjde länge innan fru Steinheil blev presidentens älskarinna. Presidenten dekorerade Adolph Steinheil med Heders­legionen, uppenbart mer för hustruns framgångar i presidentpalatsets salong än hans egna inom konsten. Det hela tog abrupt slut en dag i februari 1899.
 

Under åren som följde var Marguerite många bemärkta mäns älskarinna då nästa stora skandal kom i maj 1908. Marguerites styvmor och äkta man hittades döda i sina sängar i lägenheten i centrala Paris. Styvmodern hade blivit strypt, mannen hade kvävts till döds av sina egna löständer.

Marguerite låg bunden och försedd med munkavel i sin sängkammare. Hon uppgav att tre maskerade män och en kvinna, samtliga klädda i svart, hade överfallit och bundit henne. Franska medier spekulerade om att förövarna hade letat efter dokument som kunde klargöra Dreyfus-affären, dokument som president Faure skulle ha gett henne strax innan han avled.

Polisen misstänkte omedelbart Marguerite som skyldig till morden, men de kunde inte hitta några bevis. Marguerite å sin sida försökte peka ut två personer i hennes hushåll som de skyldiga. Hon gömde till och med falska ledtrådar i deras kläder. Men bägge männen lyckades bevisa sin oskuld. Hon greps och fördes till det ökända S:t Lazare-fängelset i väntan på rättegång. Där fick hon sitta i ett år.

Det blev nya saftiga rubriker i franska tidningar. Nu visade det sig att hon hade många högt uppsatta beundrare och gynnare, bland dem kungen av Kambodja, som alla arbetade för henne bakom kulisserna.

Det blev en spektakulär rättegång där Marguerite framträdde inför den fullsatta domstolen som en stor skådespelerska, ömsom gråtande, ömsom stolt och rakryggad angripand sina belackare. Åklagaren drog fram alla hennes synder sedan hennes tidiga ungdom, otaliga älskare namngavs. Juryn överlade i nära tre timmar, men frigav henne till slut även om domaren kallade hennes försvar för en enda härva av lögner. Därmed blev det aldrig klargjort vem som hade mördat hennes man och styvmor.
 

Hon flyttade nu till London, där hon kallade sig madame de Serignac. Hon utgav sina memoarer där hon berättar livfullt om många inflytelserikera älskare inom politiken och näringslivet. Hon gifte sig med en engelsk adelsman, Robert Brooke Campbell Scarlett, sjätte baronen av Abinger. Hon blev änka tio år senare och levde lugnt och stilla ända tills hon avled på ett ålderdomshem i Hove så sent som år 1954.

Följ ämnen i artikeln