Rolling Stones packar som riktiga amatörer
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-07-29
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Under ett långt samliv med tre barn och mycket resande har jag och min fru utvecklat åtminstone en expertis, nämligen konsten att packa. Så när vi läser att Rolling Stones måste ha 70 lastbilar för att förflytta sig under den pågående turnén rynkar vi bara på näsan. Amatörer!
Okej för att vi inte behöver några jättehöga Marshallstackar eller måste bygga upp en gigantisk scen vartän vi kommer, men annars har vår semestrande sommarfamilj ganska mycket gemensamt med en ambulerande rockenrållcirkus. Vi är fem rullande stenar i olika storlekar, med olika behov och var och en med sina excentriska drag och vanor. Ibland röjer vi på hotellrum, men Tour of 2003 utspelas mestadels i hemlandet under enklare former. Sedan midsommar har vi varit på resande fot. Från kust till kust, i vått och torrt.
Packlistan skulle ha gjort Stones turnéledare skelögd. Allt var med, inklusive komplett fiskeutrustning, beautylårar (en släktvariant av det som normalt kallas
beautybox), flera datorer, bollar och racketar för samtliga kända bollsporter, ett kubbspel som bara det väger fem kilo, sovsäckar, lådviner, ett bibliotek, kylväskor, picknickkorgar, dykarutrustning samt sju garderober med kläder för alla tänkbara klimat och situationer.
Bara ungarnas Harry Potter-tegelstenar tar ju upp halva bilen. Ändå syntes det knappt att vi hade något med oss. Det beror på nyss nämnda expertis, alltså min och hustruns förmåga att proffspacka. Hon är en jävel på att få resväskorna att svälja dubbelt så mycket som normalt, och jag är löjligt bra på att stuva in packningen i bilen (mitt gesällbrev fick jag efter att ha gömt 58 flaskor vin i en Volvokombi som även innehöll en trebarnsfamilj och packning för en månad i Frankrike).
Med andra ord: vi kan packning. Kom in och prata packning med oss.
Även solen har dock fläckar. Häromdan skulle vi förflytta oss till den lilla pittoreska hyrstugan på paradisön i Bohuslän. Packning för två veckor lastades ut på kajen i väntan på passagerarfärjans ankomst. Duggregnet höll på att arbeta upp sig till ett rejält raseri och stämningen var så ansträngd som den lätt blir när ett hundratal semesterfamiljer ska ombord på en båt.
Jag och äldste sonen slet med bagaget.
Väl ombord insåg jag att min fru fyllt två papperskassar med diverse kryddor, sylt, saft, olivolja och liknande. Papperskassar funkar dåligt i regn. Båten angjorde bryggan. Jag höll tummarna och lyfte kassarna. Ni vet vad som hände.
Ett hundratal semesterfamiljer pratar om det än i dag. Kassarna sprack, jordgubbssylten blandades med tabascosåsen och mitt eget blod där jag kröp runt i glassplitter och röda livsmedel. Ett kort ögonblick övervägde jag att skära upp mig själv för att slippa ifrån förnedringen. En besättningsman kom till undsättning med några trasor och en påse. Han försäkrade att det gjorde ingenting. Sånt händer hela tiden, sa han.
Det är möjligt, tänkte jag. Men det har aldrig hänt mig. Jag är nämligen packproffs.