Sänkt pris kan rädda Systemet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Pest eller kolera - det är vad valet i svensk alkoholpolitik just nu handlar om. Så har dilemmat med en alkoholprissänknings nödvändighet och totala förkastlighet också beskrivits i debatten.
Med mina fältstudier i Finland som grund kan jag bara bekräfta eländet. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det vill säga hur man än gör så gör man fel.
Starkspriten började säljas på realisation i Finland för ganska precis ett och ett halvt år sedan. Skatten sänktes med 44 procent och priserna gick ned med cirka 40 procent. Priserna på vin och öl sänktes mindre men parallellt med skattereduktionen uppkom ett priskrig på mellanöl i de finska livsmedelsaffärerna, något som satte fart på ölkonsumtionen - finskt mellanöl håller en alkoholhalt på 4,4-4,7 procent - men inte på Alkos försäljning.
Meningen med prissänkningsoperationen var att rädda Alko och det statliga minutförsäljningsmonopolet på vin och brännvin. Konkurrensen från direktimporten från andra EU-länder, företrädesvis Estland, krävde åtgärder och vad annat kunde man hitta på än att göra det lika fördelaktigt att handla sprit hemma. Åtminstone på kort sikt har operationen lyckats. Alkos försäljning ökade i fjol med sex procent. Nästan hela ökningen ligger på de brända och destillerade dryckerna. I år förefaller spritkonsumtionen att ha avtagit en aning medan vinkonsumtionen tilltagit så pass att Alkos totala försäljning fortfarande växer - dock mycket måttligt.
Finländarna har parkerat sig på "medaljplats" i den europeiska spritkonsumtionsligan. Omräknat i absolut alkohol dricker finländarna över tio liter per person och år och kurvan pekar uppåt.
Alko förefaller räddat för ögonblicket. Det bekymmersamma är dock att den ökade försäljningen på Alko inte matchas av någon motsvarande minskning av direktimporten av alkohol. Enligt nyligen utförda enkätundersökningar har inköpen i alkoholens lågprisländer minskat marginellt.
Av detta torde man kunna dra slutsatsen att Alko har överlevt på grund av att spritrealisationen har fått folk att börja dricka mer. Och när frågan ställs vilka det är som dricker mer är även det svaret tyvärr ganska entydigt: storkonsumenterna, människor med problematiskt alkoholbeteende, bland dem ungdomar med expansiva alkoholvanor från förut. Måttlighetsdrickarna har ökat sina inköp på Alko mycket litet.
Detta är ingen överraskning, inte för någon, alla visste att dryckesmönstret efter prissänkningen skulle te sig så här. Man behöver bara ta en titt på hur Finland ser ut för att fatta att de som verkligen kvistade över Finska viken för att köpa billig sprit i Tallinn var folk i södra Finland för vilka resan var en god affär. De kvistar alltjämt.
Alla andra, folk bortom varggränsen som finnarna säger om allt som ligger norr om Lahtis, som kvistade ganska sällan, de fick efter prissänkningen råd med en onsdagsfylla utöver lördagsfyllan eller hur man nu vill uttrycka saken. Och det värsta av allt: alkoholklinikernas erfarenhet visar att de riktiga problemdrickarna, som för det mesta inte orkade kvista någonstans, övergick från Alkos billigare och svagare sortiment till starkare som de dock halsade i lika stora klunkar.
Den planerade realisationen på Systembolagets varor är alkoholpolitiskt vansinne och det vet alla. Nu kanske den realisationen måste göras ändå men då är det viktigt att redovisa argumenten hederligt från början.
Prissänkningen på Systembolagets utbud måste göras för att rädda återstoden av monopolet på minuthandeln. Det kommer att ske genom att svenskarna lockas att dricka mer och konsumtionsökningen kommer företrädesvis att komma Systemet till godo.
Konkurrensen från alkoholens lågprisländer och från olaglig alkoholhantering kan man möta högst marginellt. Men Systemet måste räddas därför att räddas det inte blir alkoholförsäljningen helt fri och det är alla omständigheter värre ur alkoholpolitisk synpunkt än den stegring av konsumtionen som blir följden av prissänkningen.