Vi lever våra digitala liv i techjättarnas våld
”Vill du uppdatera?” måste vara en av de mest överflödiga frågorna i dagens samhälle.
Svar: Ser jag ut som en homo sapiens? (Ja, Apple och Windows, ni vet ju hur jag ser ut.)
Om ni skulle be mig utse mänsklighetens minsta gemensamma nämnare i dagens polariserade klimat skulle jag säga just detta: Alla, från religiösa extremister till radhussossar, vill alltid, vid varje given tidpunkt, uppdatera.
Det finns något löftesrikt i uppdaterandet: En framåtrörelse, känslan av att livet kommer att bli lite lättare från och med nu.
Häromdagen frågade min dator om jag ville uppdatera ett vpn-program som bland annat tillåter mig att komma in på Aftonbladets interna datasystem. Jag vet inte exakt hur det här systemet fungerar eller vad det ska vara bra för. Jag vet inte vad det innebär att vara ”i inloggat läge” på Google heller, men det låter bättre att vara inloggad än utloggad, am I right? En annan hemsida, minns ej vilken, förklarade för övrigt nyligen att jag behövde skaffa ett starkare lösenord, ett jag inte använder någon annanstans. Hur vet du, lilla hemsidan, vilka lösenord jag använder på annat håll? Det känns inte bra att du gör det, ville jag säga. Men i vanlig ordning är det svårt att föra bilaterala samtal med de digitala härskarna. Och oavsett är livet inte gjort för att vi ska minnas 120 olika lösenord. Livet är gjort för utloggat läge. Men nu är det som det är.
Jag tryckte hursomhelst ”uppdatera” på Aftonbladets interna system – förlåt, på den ”klient” som sköter systemet, jag visste inte att vi satt i tingsrätten här, men okej – och plötsligt fungerade ingenting. Det var något vajsing med ”behörigheten” och vips var jag utanför systemet igen. När jag kontaktade helpdesk var det med känslan att jag gjort bort mig.
Och det är ju så här vi lever våra digitala liv. I techjättarnas våld, offer för deras minsta nycker. Och blir det fel, och det blir det hela tiden, skäms vi över våra egna tillkortakommanden.
Ett företag som vi kan kalla Dropbox brukar med jämna mellanrum förklara att jag snart nått gränsen för mitt digitala utrymme samt ”will lose access to your files if you don't act soon!”. Eftersom det inte går att svara på deras mejl har jag ingen möjlighet att fråga vilka files det rör sig om. Sanningen är att jag inte ens vet om det handlar om datorn eller mobiltelefonen och att jag förlikat mig med tanken på att snart försvinner några filer ur mitt liv. Dropbox har förstås erbjudit mig att uppgradera mitt konto. ”Uppgradera” är en nära släkting till ”uppdatera”, men vid en uppgradering är det alltid pengar inblandat. Jag brukar erfara en lätt panikkänsla i drygt tio minuter efter att ha läst varningarna, en stress över att gå miste om något som jag inte vet vad det är. En dag noterade jag högst upp i mejlet från Dropbox att jag får det för att jag är med på deras mejlinglista. Jag klickade bort min prenumeration och så var saken plötsligt ur världen. Så enkelt var det att göra sig av med tolv minuters obehagsskov en gång i veckan. Och några files saknar jag i alla fall inte än.
Ni tror kanske att jag koketterar med min teknikfientlighet, men så är det inte. Jag är online nästan jämt. Jag fattar bara inte alls vad det är som händer i bakgrunden. Och jag kan inte vara ensam. Vissa människor känner sig hela livet som en bluff på jobbet. Det kallas ”impostor syndrome” och ackompanjeras av rädslan att en dag bli påkommen med att inte kunna något. Så känner jag inför allt digitalt. Ni andra lärde er vad tvåfaktorsautentisering innebär någon gång när jag tog sovmorgon och nu kan jag inte med att fråga.
Alla dessa uppdateringar, uppgraderingar, clouds och vpn-servrar. Varför berättade ingen att de var livet.