Politikers tomma förtroenden ger tama journalister
Förra veckan samlades en grupp framstående journalister och två av regeringens högsta tjänstemän till ett diskret möte. Det ägde rum i Moderaternas partikansli vid Mynttorget mitt emot riksdagen.
Representanterna för SVT, Sveriges Radio, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Dagens Industri, Expressen och Aftonbladet hade fått kallelse per SMS. Som ”utvalda journalister och ledarskribenter” skulle de få information om regeringens arbete under året som gick och åren som kommer.
Mötet var ”off record”. Det är en term som används i journalistiken och betyder att man kan använda det som sägs men inte citera personen som lämnar uppgifterna med namn.
Sådana arrangemang är vanliga och ofta nödvändiga för att skydda personer som lämnar känsliga och viktiga uppgifter till medierna. Om en journalist lovar en person anonymitetsskydd är den personen skyddad av grundlagen. Det är brottsligt av journalisten som gett löftet att röja sin källa.
Mötet på Moderaternas kansli saknade den digniteten.
Uppgiftslämnarna var Johan Jakobsson, statssekreterare hos Ulf Kristersson, och Per Clareus, statssekreterare i Moderaternas samordningskansli.
Det de berättade var inte så märkvärdigt. De gav en bild av politiken sedd ut Moderaternas perspektiv. De visade powerpoint-bilder med staplar och diagram och rubriker som ”Inflationen tog fart 2021”, ”Överbeläggning i kriminalvården” och ”Dyrare drivmedel sedan 2020”.
De delade ut ett par papper som skulle visa att regeringen enligt regeringen gör ett utmärkt arbete: ”Stärkt tillväxt och ekonomi för hushållen”, ”Återupprättar kunskapsskolan”, ”EU-ordförandeskap under våren – historiska resultat”.
Makthavare måste ibland kunna tala med journalister utanför protokollet. Det kan gälla känsliga uppgifter som en regering vill ha ut till medborgarna men som den ännu inte kan stå för.
En makthavare kan som andra människor vilja läcka uppgifter om missförhållanden.
En makthavare kan behöva tillfällen att tänka högt och fritt utan att det får orimliga konsekvenser.
Och visst behöver journalister och makthavare ibland talas vid informellt även om det finns risker med det.
Journalister smickras lätt av maktens välvilliga uppmärksamhet och kan bli mer eller mindre medvetna megafoner. Det finns många lättsmickrade reportrar. Makthavare kan förväxla professionella journalister med privata middagsbekanta.
1984 dinerade den socialdemokratiske utrikesministern Lennart Bodström med några journalister i den flotta matsalen på 23:e våningen i DN-skrapan i Stockholm. Han sa att han tvivlade på att de sovjetiska ubåtskränkningar som militär och media larmade om verkligen hade ägt rum.
Journalisterna skrev, Bodström blev var mans niding och utsattes för en misstroendeomröstning i riksdagen.
Den middagen bör ha blivit en viktig lärdom både för makthavare och journalister. För makthavarna: Tro inte att journalister är fullständigt tama bara för att de sitter vid ditt bord. För journalisterna: Den som vågar gå emot vedertagna sanningar kan faktiskt ha rätt. Vilket Bodström hade, inte det indignerade drevet.
Mötet för de ”utvalda” journalisterna vid Mynttorget förra veckan var ett enkelt propagandamöte. Två av regeringens högsta tjänstemän försökte hamra in budskapet att Ulf Kristersson gör ett väldigt fint arbete trots stora utmaningar. ”Det dödliga våldet började öka 2012”.
Varför ”off record”? Varför berätta välkända saker mot löfte att inte bli citerad?
Därför att det skapar intimitet, mottagarna från Sveriges viktigaste medier är ju ”utvalda” och kan därmed domesticeras och bli rumsrena. Det är maktens förhoppning.
Konstigt att journalisterna går med på det.