Lätt att tappa sugen när sex blir akademiskt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ni missade det säkert inte, men ni låtsas som om ni gjorde det.

När det skymde på och barnen var nerbäddade vred ni lite på tv:n så att grannarna inte skulle kunna tjuvkika. Jodå, jag såg er. Så satte ni er ned med stirrig blick och lätt fuktiga tassar. Tummade lite försiktigt på fjärrkontrollens volymknapp.

Det är inte ofta danska dokumentärer väcker sådan förväntan.

Äh, spela inte oskyldiga, ni vet vad jag pratar om. "Tukt och otukt". Den danska minidokumentärserien i två avsnitt. Inköpt av Sveriges Television, gud välsigne public service.

Två heltimmar med könsorgan i rörelse. Bröst, muffar och välhängda herrar i färg och svartvitt. Ett sekel av gott och blandat inom pornografin. Allt till dansk speakerröst och kommenterat av vaxbleka akademiker med simmig blick och håriga handflator.

Det var just akademikerna som gjorde att SVT:s inköpare kunde kosta på sig publikfrieriet. Om en vanlig människa snackar sex mot en inklippt bakgrund av brunstiga ormgropar är det ren spekulation. Men om en människa som skrivit en avhandling gör detsamma är det kultur.

Precis sådant som statstelevisionen är till för.

Och det var verkligen kul att lyssna på akademikerna. En klibbigare samling kulturradikaler vore svår att finna. Man riktigt såg på dem hur de saknade sextio- och sjuttiotalets orgier. De mindes sin lustgård, där allt var naturligt och inget perverst. Den gyllene tid då man kunde "vara sig själv". Det vill säga naken, hämningslös och sexfixerad. De våndades över dagens pornografiska miljardindustri, aidssmitta och hormode för småflickor.

Våndades, men kände inget ansvar.

Det hela påminde om en kongress med vänsterpartiet. Den sexuella revolutionen, precis som den kommunistiska, var ren och underbar. Om den gått lite snett beror det inte på att det är något fel med den totala frigjordhetens tanke. Det är bara det att världen inte är fin nog att hantera kulturradikalismens vackra idéer.

Som med Sovjet och kommunismen, alltså.

Och dokumentärens producenter höll med. Vad vi fick var en propagandafilm för den enda vägens erotik. Framsteg kan bara vara steg i riktning mot att allt är bart, inget tabu, att alla gör det med alla på alla sätt och helst offentligt. Varje spår av självkontroll är ett förräderi mot den naturliga öppenheten.

Efter ett par timmar av det där förstod man varför kulturradikaler ser så glåmiga ut.

De tycker att det är lika naturligt att gnugga underliv som att skaka hand. När något så roligt som sex blir så torftigt måste det vara lätt att tappa sugen.

Johan Hakelius

Johan Hakelius